”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Så inleder den ryska författaren Lev Tolstoj sin fantastiska roman "Anna Karenina". Citatet är såklart i allra högsta grad allmänmänskligt. Men jag tycker att det får en extra dimension efter Rysslands invasion av Ukraina. För det är något särskilt med den ryska familjen, eller i överförd mening, det ryska folkets förhållningssätt till sin bristande demokrati.
Den väldigt läsvärda boken "Sammetsdiktaturen: motstånd och medlöpare i dagens Ryssland", författad av Anna-Lena Laurén, ger en god insikt i hur det är att leva under Putins styre. Trots att den är utgiven förra året, innan kriget startade, går den att läsa som något av en profetia av vad som komma ska. Laurén är Rysslandskorrespondent på Dagens Nyheter och är bosatt i Sankt Petersburg sedan 2016.
Författaren menar att de flesta kamper för rättvisa i Ryssland leder till nederlag. Ändå förs de ständigt. Systemet är inte totalitärt, det är auktoritärt. Dessutom oerhört korrupt, vilket samtidigt gör det både segt och skört. Segt eftersom eliten har ett starkt intresse av att systemet fortlever, skört eftersom alla egentligen vet hur ruttet det är. Och även om ordet sammetsdiktatur myntades i en annan tid är innebörden densamma idag, en järnnäve i en sammetshandske.
LÄS MER: Problemen försvinner inte med Putin
Att som medborgare förhålla sig till den bristande demokratin skapar strategier som för utomstående kan verka motsägelsefulla. Laurén beskriver hur vardagen består av en oändlig räcka av bitvis frustrerande, bitvis dråpliga situationer med såväl medmänniskor som myndigheter. Egentligen tycker jag det är lättare att förstå dem som väljer att inte protestera, de som tiger för att inte riskera sin eller sina närmastes trygghet och säkerhet.
Den som anpassar sig kan nämligen bli rikligt belönad. Den som håller fast vid sanningen kan däremot få stora problem. Ändå är det, påpekar Laurén, sanningssägarna – Vladimir Vysotskij, Alexandr Solzjenitsyn, Anna Achmatova – som blir till klassiker. Det är inte medlöparna. I dagens Ryssland är det inte så få som även innan kriget bröt ut, protesterade mot Putin. Kanske ska den realiteten räknas in i ekvationen till varför invasionen av Ukraina inleddes nu.
Alla de olika exemplen på motstånd mot kriget vi ser i Ryssland imponerar. Ryssar vill, precis som andra, ha ett fritt samhälle. De är med författarens ord betydligt modigare än vi som lever i västliga demokratier. Det är ju som bekant inte svårt att vara modig om man inte är rädd. Vi riskerar inget genom att protestera. Men det gör man i Ryssland. Man kan bli av med jobbet, hamna i fängelse, förlora sin familj eller hälsa. Man kan förlora sitt liv.
Samtidigt som vi ska fortsätta fördöma invasionen av Ukraina måste vi klara att stå upp för de demokratiska rösterna i Ryssland. Laurén sätter ord på det: ”Hur kan man undgå att imponeras av detta mod? Hur kan man undgå att tänka att om de här människorna finns, om denna tapperhet finns – då måste det väl också finnas hopp för Ryssland?”
LÄS MER: Finland har visat att det går att bekämpa rysk övermakt
LÄS MER: En trängd Putin är en farlig Putin
