Så här dags för fyra år sen arbetade jag intensivt i valrörelsens slutskede. Men jag hamnade på kant med mitt parti när jag tog ställning i en fråga som rörde våldsbejakande extremism. Inte så att man inte höll med mig i sak, men som man sa: ”du kan väl tona ned kritiken fram till valet, Soffan.”
”Om vi bara tagit pennorna och penslarna från Vilks. Om vi bara förbjuder Paludan. Om vi bara hänger ner ett foto av Elisabeth Wallin. Om bara Paty inte visat karikatyren och om bara Theo van Gogh inte gjort filmen. Om Charlie Hebdo inte. Om Rushdie inte bara. Om bara ingen. Aldrig.” Sofie Löwenmark, journalist på stiftelsen Doku, formulerar det så briljant. Att stå upp för yttrandefriheten kommer med ett pris. Verkligt mod kostar. Löwenmark vet.
Efter attacken på Salman Rushdie blir det så tydligt hur detta pris ser ut. Det är med livet som insats författaren till alla fantastiska romaner fortfarande väljer att ta risken i yttrandefrihetens namn. Min absoluta favorit är hans Midnattsbarnen men det är förstås med Satansverserna Rushdie kommer bli ihågkommen. Eller snarare för att han aldrig vek ner sig för hoten som riktades mot honom efter publiceringen.
En som också fick betala ett högt pris var konstnären Lars Vilks. När det gäller hans konst har jag betydligt sämre koll men det som är förfärande likt Rushdies exempel är hur också Vilks fick höra att han mer eller mindre fick skylla sig själv som kränkt religiösa krafter i yttrandefrihetens namn.
LÄS MER: Yttrandefrihet väger tyngre än religion
Det har under åren sen dödshoten riktades mot Rushdie och Vilks framförts många synpunkter liknande dem i Löwenmarks citat. Som att yttrandefriheten går att relativisera. Bara om man aktar sig för att uppröra de som tar sig rätten att hota, då har man gjort sig förtjänt av skyddet. Annars får man skylla sig själv. Det är ju oansvarigt att kränka människor i religionens eller politikens namn.
Och det är inte enbart konstnärer som drabbas. En person som tagit striden mot den radikala islamismen är min vän Nalin Pekgul. Tidigt varnade hon som förtroendevald politiker, såväl inom det socialdemokratiska partiet som offentligt, för vad som höll på att hända om de extrema rösterna inte mötte det demokratiska samhällets motstånd. För detta blev hon hånad och ifrågasatt. Tiden skulle dock ge henne rätt.
Och Pekgul har fått betala. När hoten från extremister blev kända för polisen fick hon tydliga förhållningsregler för hur vardagen skulle levas. Ta aldrig samma väg hem som du gjorde dagen innan. Se dig över axeln när du rör dig utomhus. Ta inte med familjen ut i offentligheten. För att inte nämna olika myndigheters fyrkantiga okunskap eller ovilja att respektera situationens allvar.
När det gäller stödet från det parti hon och jag tillhör har det varit under all kritik. Även Pekgul har fått höra att hon borde tona ned sin kritik. Det är sorgligt. Ja, en katastrof faktiskt. Vi måste bli bättre på att stödja varandra också när det är skarpt läge. När det kostar. Yttrandefriheten går inte att relativisera. Då har den spelat ut sin roll.
LÄS MER: Alla måste acceptera vår grundlagsfästa yttrandefrihet
