Nordbor heter en påkostad utställning på Nordiska museet i Stockholm. Namnet till trots handlar den om hur landet Sverige har blivit till och utvecklats under 500 år. Utställningen har fått mycket beröm och efter att själv ha sett den kan jag bara hålla med.
Gestaltningen av den länga färden från isolerade befolkningsöar till enhetlig nationalstat är värd både ett och flera besök. Det jag vill ta upp handlar dock inte om själva utställningen utan om mottagandet. Recensionerna på två stora kultursidor belyser nämligen att dagens vänsterrörelser saknar teoretiska verktyg för att förstå samhällsbygget Sverige.
Recensionen på DN Kultur är skriven med postkoloniala referensramar (17/2). I svensk kontext betyder det att samernas och andra minoriteters rättigheter ställs i förgrunden. Eftersom landets museitjänstemän är marinerade i postkolonial teoribildning kan besökare vila lugnt i att minoriteternas perspektiv är väl representerade.
Nästan vart tionde objekt som visas på utställningen har samiskt ursprung, skogsfinnarnas insatser ägnas en egen sektion och svenskarnas roll i den transatlantiska slavhandeln avhandlas i utställningskatalogen. Recensenten omfamnar utställarnas ambition men anmärker att det var svårt att hitta bengoron, den pyttelilla döskallen i ben som nyligen identifierats som världens äldsta romska magiska objekt.
Att lyfta underberättade historier är relevant för en utställning om landets framväxt, men om man som DN:s recensent är uppfylld av sociala orättvisor som drabbat vissa minoritetsgrupper förbiser man bygget av institutioner som behövs för att människor ska kunna leva tillsammans i storskaliga sammanhang.
Sveriges långa historia är framgångsrik för att statsmakterna har lyckats skapa institutioner som på ett rimligt konstruktivt sätt hanterar sociala konflikter och som längs vägen skapat en känsla av nationell gemenskap. Styrkan i utställningens 500-åriga perspektiv är att visa på den gradvisa framväxten av en nationalstat som har utformat regler som efterlevs och ett kontrollsystem som efterhand har demokratiseras. Med ett postkolonialt perspektiv blir det ett samhällsbygge utan uppsidor; en förtryckande makt som antagit olika former men som i grunden är samma djävulsapparat.
På Aftonbladet Kultur är det i stället globalismens referensramar som gäller (23/2). Det underförstådda grundantagandet är att en värld utan nationalstater är en bättre värld eftersom gränser stänger ute människor och alla nationalstater bär fröet till chauvinistisk nationalism. Så kan man absolut tycka på ett seminarium, men utgångspunkten att gränser förstör är värdelös när det gäller att skapa fungerande samhällen.
Recensenten, Göran Greider, medger att nationalstaten fortfarande fyller ett behov. Hans motivering är att den är den enda reellt existerande arenan för fördelningspolitik. Gott så, men motiveringen brister. Den tar för given förutsättningen för att det ska finnas mervärden att fördela – att det finns lagar och regler som efterlevs och en tvingande statsmakt som sanktionerar de som bryter mot reglerna. Utan regler och regleringar finns ingen annan fördelningsprincip än den starkes rätt.
Ett halvt årtusende är en lång tid. Vänsterns vällovliga ambition är att förbättra samhället som har vuxit fram. Men om man ska ha en chans att lyckas med uppdraget behöver man uppdatera sina teorier om samhällsbygget. Postkolonialismen och globalismen har en plats i lärosalarna men inte i rummen där politiken utformas.
