Kajsa Dovstad: Välkommet att Vårdförbundet strejkar mot industrimärket

Vårdförbundet ska ha beröm för att man ifrågasätter industrimärket. Minskad övertid är nödvändigt. Bästa vägen dit är dock inte generellt sänkt arbetstid.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Alla akutmottagningar och många vårdavdelningar där jag har jobbat har byggt på att personalen arbetar över. Ett pass saknas ikväll, kan du ta det? Luncher hoppas över, ofta behöver man stanna lite längre och ibland ganska många timmar mer.

Vårdförbundets övertidsblockad tidigare i våras var på så vis briljant. Operationer fick ställas in och vårdplatser stängas för att sjuksköterskor inte jobbade över. Det visade på att arbetsgivaren inte schemalägger på ett hållbart sätt – ofta finns luckor, och sällan tas hänsyn till att en viss andel av personalen kommer vara sjuka eller vabba.

Nu har konflikten utvecklats till en regelrätt strejk och huvudkravet är kortare arbetstid. Det ligger i tiden. Fler och fler, både till vänster och höger, argumenterar för en kortare arbetsvecka.

ANNONS

Men det verkligt intressanta är att Vårdförbundet så öppet ifrågasätter industrimärket.

Vårdförbundets krav på villkorsförbättringar och löneökningar överstiger nämligen industriavtalets 3,3 procent. Ordföranden Sineva Ribeiro är tydlig med att Vårdförbundet vill ha mer.

Sedan 1997 har arbetsmarknadens parter varit överens om att exportindustrin ska vara löneledande. På kort sikt har detta tjänat Sverige väl. Men på lång sikt är det en tveksam strategi. Om anställda i offentlig sektor år efter år halkar efter i lönebildningen, kommer det bli mindre attraktivt att söka sig dit, och humankapitalet sjunker.

Sjuksköterskor, Vårdförbundets största yrkesgrupp, har dock haft en löneökning som varit märkbart bättre än industrimärket det senaste årtiondet. Dit har man nått genom sifferlösa kollektivavtal, och en utomfacklig lönekamp. Studenter har vägrat ta jobb under en viss ingångslön. Massuppsägningar har förekommit. Ökad administration och task-shifting har skapat brist.

Löneläget är alltså bättre än för tio år sedan. År 2022 hade sjuksköterskor en genomsnittlig grundlön på 38 500 kronor, vilket i medel gav en månadslön (där vissa tillägg ingår) på 41 100 kronor. Motsvarande siffror för intensivvårdssjuksköterskor är 43 100 kronor och 46 800 kronor, allt enligt SCB. Det är dock fortfarande svårt att få bra betalt för att vara skicklig på det patientnära arbetet på till exempel en vårdavdelning.

ANNONS

Faktum är också att sjuksköterskor som jobbar skift redan har nedsatt arbetstid. Arbetsgivarna, SKR och Sobona, har därtill gått med på ytterligare sänkning för de som arbetar skift på vardagar till som mest 34 timmar och 20 minuter i det centrala avtalet.

Svensk vård har egentligen inte brist på sjuksköterskor. Jämfört med andra länder ligger vi bra till, och det finns också ungefär lika många sjuksköterskor i vården per invånare nu som för 15 år sedan.

Men det råder brist på sjuksköterskor som arbetar med sjuksköterskeuppgifter nära patienterna, och då framförallt inom dygnet-runt-vården på sjukhus.

Det är därför oklart om arbetstidsförkortning för alla är rätt medicin. I en ny rapport om vårdplatsbristen rekommenderar Socialstyrelsen att satsningar fokuseras på just sjukhusvården, till exempel genom höjda ob-tillägg.

Med fler sjuksköterskor där kanske heltid faktiskt kan innebära heltid och inte mer.

På sätt och vis kan man säga att den svenska modellen har fallit i vården. Sjuksköterskorna har inte fått sina villkorsförbättringar tack vare överenskommelse mellan fackförbund och arbetsgivare.

Ingen kan få allt i en förhandling, och kortare arbetstid för alla lär som sagt inte vara den bästa lösningen på sjukvårdens problem. Rejält höjda ob-tillägg och ökade lönesatsningar för klinisk kompetens är sannolikt viktigare.

ANNONS

Men det är bra att man öppet ifrågasätter industrimärket. Det är dags för en större diskussion om lönebildningen på svensk arbetsmarknad.

ANNONS