Det finns en händelse i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta som ofta kommer för mig. Det är när det går upp för Skorpan att den man han trodde var förrädaren, den vresige Hubert, är oskyldig. Istället är det den snälle och rödblommige Jossi, Guldtuppen kallad, som under falskspel förråder sina vänner i Körsbärsdalen. Allt för att vinna framtida inflytande när den förmodat nya makthavaren Tengil slagit ned det folkliga upproret i Törnrosdalen.
Det är en saga, men en saga som har något väsentligt att säga både barn och vuxna. För hur ska man kunna avgöra vem som är vän eller fiende när det som på ytan ser ut som en tydlig kamp mellan ont och gott visar sig innehålla förvanskad fakta?
Kriget som rasar i Gaza är en fruktansvärd tragedi. Som i alla krig är det förfärande många oskyldiga civila som betalar priset. Övervåldet som drabbar barn, kvinnor, gamla är ohyggligt. Varje släckt liv är en för alltid förlorad älskad familjemedlem. Så måste också varje gisslantagen, våldtagen, misshandlad israelisk tillfångatagen kvinna och man betraktas. Här behövs ingen relativisering. Människovärdet är lika.
Men judarna i Göteborg är inte samma sak som Netanyahu. När talkörerna från de många demonstrationerna till stöd för Palestina skanderar slagord om staten Israels förintande måste varje anständig människa ta sig en funderare på om man verkligen ska sjunga med. Det blir lite som lösenordet: ”All makt åt Tengil, vår befriare”. Men tänk om Tengil inte är befriaren? Tänk om det finns en annan sanning? Och vems ärenden är det man går då?
Jag tycker det är för tyst om judehatets utbredning. Och jag tycker det är osmakligt när olika organisationer under flagg av stöd till palestinier underförstått hyllar Hamas som en sorts befriare istället för den tyrann terrororganisationen är. Ibland måste man ta sig en funderare på vem som är Hubert och vem som är Guldtuppen.
Det är fruktansvärt att mina judiska vänner i Göteborg ska behöva gömma sig för att de annars riskerar att ställas till ansvar för Netanyahus politik. Alla de som högtidligt utropar ”aldrig mer” varje år vid åminnelsen av Förintelsen, nu är det dags att ta ställning mot den antisemitism som låtsas vara befrielse.
Hamas fruktansvärda terrorattentat mot oskyldiga israeler måste fördömas. Så även Israels agerande i Gaza. På de politiska krafter som nu utnyttjar situationen för att flytta fram sina positioner faller ett tungt ansvar för de bomber som faller över oskyldiga civila i Gaza. Fredens hantverkare behöver ta ett kliv framåt om kriget ska få ett slut.
Det sägs att det första offret i varje krig är sanningen. Och det har aldrig känts mera sant än nu. Jag är inte kompetent att definiera vad som kännetecknar ett folkmord. Jag är inte heller tillräckligt påläst för att uttala mig om hur en tvåstatslösning ska komma till stånd. Men det finns en sak som man måste klara ändå. Det är att tänka själv. Även om det känns farligt och även om man riskerar kritik. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
