Bostaden och miljö kring den hör för många av oss till livets verkliga väsentligheter. Utsikten från fönstret, solen som strålar in över frukostbordet, kvadratmeterna med förvaring – vi kan ha olika idéer om vad vi prioriterar, men likafullt är boendet viktigt för oss
De hus och de omgivningar vi bor i förändras efter skiftande ideal och smak. De senaste decenniernas omvandling i Sverige har i mycket handlat om att ”bygga stad”. Täthet och äldre tiders stadbyggnadsprinciper har stått i centrum, inte bara i storstäderna. Även mindre orter har fått sina kopior av Eriksberg eller Hammarby Sjöstad. Det finns en klok tanke bakom det, inte minst hållbarhetsmässigt. Täthet skapar förutsättningar för kollektivtrafik och minskar behovet av transporter rent generellt.
Men helt har inte efterfrågan hängt med i den nya tidens ideal. Inte minst under en viss del av livet verkar många människor prioritera ett eget hus med en egen trädgård högst. Man längtar till just de ”villamattor” som annars ofta används som avskräckande exempel i stadsbyggnadsdiskussionen. Ett eget hus kommer högt upp när svenskarna i olika undersökningar får ranka olika typer av boenden.
Efterfrågan avspeglas i priserna. I snitt kostar i dag ett småhus knappt sex miljoner i Göteborgs kommun. Det är en fyrdubbling de senaste två decennierna. Liknande mönster går igenom i alla tre storstadsregioner. Villorna i centrala lägen blir därför möjliga att köpa och finansiera för en allt mindre del människor med genomsnittliga inkomster.
Det finns en orsak till det. Bristande utbud driver prisökning. Sedan 1990 har befolkningen i Göteborg ökat med en över 30 procent. Under samma period har antalet småhus bara ökat med 15 procent. I hela Västra Götaland har under perioden antalet invånare växt med nästan 20 procent, men antalet småhus bara med elva. Det blir alltså relativt sett ovanligare med småhus. 1990 var 47 procent av regionens bostäder en villa eller ett radhus, nu bara 43.
Hur vi bor är inte bara en fråga för marknaden. Det är ett utfall av en mängd regleringar, allt från statens amorteringskrav till kommunernas detaljplaner. Det som byggs nytt i Sverige idag är ofta lägenheter med ett, två eller tre rum. Perfekt för studenter, för paret som flyttar ihop och får sitt första barn eller för samma par när barnen är utflugna. Men för skedet däremellan, när flera barn bor hemma och utrymme både inomhus och utomhus är som mest uppskattat, byggs betydligt mindre.
Kampen om marken i storstadsregionerna hårdnar. Det som inte exploateras för flerbostadshus skyddas som natur- och rekreationsområden. Mot ny småhusbebyggelse anförs ofta just utrymmesskäl. Det tar för mycket plats om fler ska ha ett eget hus. Men det är ett argument som inte är särskilt giltigt. Sverige är fortfarande ett mycket glesbefolkat land. Bara tre procent av ytan är över huvud taget bebyggd.
Skulle Göteborg i dag ha samma ratio mellan småhus och invånare som i slutet på 1900-talet saknas ungefär 8000 hus. Att bygga dessa skulle förstås vara ett stort åtagande, men det rör sig inte om någon ”villamatta” som skulle utplåna stans natur eller rekreationsområden. Det handlar om man räknar med såväl stora trädgårdar som generösa biytor om några procent av kommunens totala landyta, inte mer.
I Västra Götalandsregionen som helhet finns förstås än mer plats. Motsvarande underskott jämfört med tidigare för hela regionen är ungefär 25 000 småhus. Då talar vi om en om några promille av regionens totala yta som skulle behövas för att få plats med dessa villor.
Det är en expansion som kanske kan vara värd att överväga, för att låta dagens barnfamiljsgeneration ha lika stor möjlighet att uppfylla villadrömmen som deras föräldrar hade.
