UD har haft reseavrådan till Libanon sedan oktober 2023. Men bara under juni hade tusentals personer med svenskt medborgarskap rest dit. Tidigare utrikesministern Tobias Billström konstaterade då att “Man kan inte förvänta sig att få hjälp av staten att lämna landet” (SVT 30/7). Och efter Israels bombningar av Hizbollah uppmanade utrikesminister Maria Malmer-Stenergard att alla med svenskt medborgarskap som befinner sig i Libanon bör lämna (SVT den 25/9): “Vi har från regeringens sida varit mycket tydliga under elva månaders tid”.
Även i Gaza befann sig hundratals personer med svenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd när kriget bröt ut. Då gick vissa av dem ut i media och bad UD om hjälp för att lämna: “Sverige sover, jag förstår inte varför de inte hjälper oss” påpekade Magda som var fast i Gaza. “Just nu splittrar Utrikesdepartementet familjer när de inte ger oss någon hjälp” menade Yumna Ismail. I en debattartikel i Arbetaren under juni krävde Mohammed Alserr, som hade åkt till Gaza trots avrådan och inte kom hem, utrikesministerns avgång.
Är det rimligt att förvänta sig att staten ska komma till undsättning, trots att man på eget bevåg och mot statens avrådan åkt dit? Och det oavsett UD:s avrådan. Hur mycket ska det krävas för att folk ska låta bli att åka på semester till instabila konflikthärdar? Bör man inte självmant inse att man försätter sig – och emellanåt sina barn – i en farlig situation?
I allmänhet handlar inte dessa resor heller om solsemestrar. Förutom de fåtal biståndsarbetare som åker till Libanon och Gaza har de som åker dit koppling till platserna och är ofta där för att besöka släkt och vänner.
Svenska myndigheter anser att det är farligt att resa till de här platserna. Det är samtidigt uppenbart att många människor inte anser att faran är så stor att de undviker att åka dit. Ändå är det denna fara som svenska myndigheter har bedömt ligga till grund för den asyl som många har fått.
Under 2022 genomförde Novus en undersökning på uppdrag av tidskriften Bulletin där det visade sig att 79 procent av de som kommit till Sverige som flyktingar har semestrat i sitt ursprungsland. Visst kan läget ha förändrats i landet, och det skydd som man behövde när man sökte asyl kanske inte hade varit aktuellt i dag. Men nästan fyra av fem personer är fortfarande en hög siffra.
Och under 2023 visade Kvartal (29/3) hur många flygresor som gjorts till länder som UD avrått från under 2021. Nästan 55 000 personer hade åkt till Irak under pandemiåret. Tiotusentals människor hade även rest till Iran och Somalia. Tusentals hade rest till Afghanistan, Eritrea och Sydsudan.
Är man verkligen så hotad som man uppgett om man kan turista i det land man flytt ifrån? Varför har man fått skydd i Sverige när man frivilligt åker tillbaka till det land man sökt skydd ifrån?
I Danmark kan man få sitt uppehållstillstånd indraget om man semestrar i hemlandet. Det här borde vara en självklarhet även i Sverige. Asyl ges till de som behöver skydd från fara. Om en person reser tillbaka dit faran påstods vara finns inte längre skäl för asyl.
I Sverige pågår nu sent omsider en utredning som ska titta på hur uppehållstillstånd ska kunna återkallas, om de har utfärdats på felaktiga grunder eller om det saknas skyddsskäl, som ska presenteras i januari 2025.
Folk får givetvis resa vart de vill. Men reser man frivilligt tillbaka till det land som man säger sig flytt ifrån, bör man förvänta sig att det är svårt att motivera sin status som flykting.
