I svensk skola är pojkarnas betygskurva en sorgesång, medan flickornas dito är en schlager med tonartshöjning. Där går det bättre och bättre, dag för dag. Det handlar inte om enstaka ämnen, utan skillnaden går rakt över allt som fyller skolschemat. Pojkarna förlorar alla matcher. Mönstret följer med upp i gymnasiet och sedan över till högskolan. Färre män söker sig till universitetet.
Något i grundskolan förstärker skillnaderna mellan könen och ger pojkar och flickor olika förutsättningar att lyckas. Arbetsmetoder, kunskapssyn och elevsyn uppstår inte i ett vakuum. De är produkter av skolpolitik och av de akademiska discipliner som över tid präglat lärarutbildningen, liksom av de forskare som levererat utredningar som Skolverket och departement nyttjat som underlag.
I dessa sammanhang har eventuella olikheter i hjärnan, liksom variation i mognadsgrad varit tabu att föra upp. Skillnader mellan pojkar och flickor har inte tillåtits påverka skoldagens struktur, ej heller tjäna som förklaringsgrund till de stora betygsgapen mellan könen. Sådant har avfärdats som fördomar eller rena villfarelser.
Detta märkliga, att vi i Sverige inte har fått prata om hjärnan ens för att åstadkomma bättre jämställdhet, berörs i SVT:s ”Från Savannen till Tinder”. Forskaren Fredrik Zimmerman, som inriktat sig just på pojkars skolgång, argumenterar nyktert för att hjärnforskningen måste vara en pusselbit när vi söker orsakerna till att flickor och pojkar lyckas olika väl. Var finns motståndet, frågar programledaren. ”Absolut inte hos lärarna. Det är mer inom universitetets väggar.”
Inom pedagogik, didaktik, liksom i mitt eget ämne pedagogiskt arbete, har skolverklighet och studieresultat tolkats utifrån genusmönster och socioekonomi, aldrig könsskillnader. Forskningen inom dessa fält har fokuserat på det sociala och kulturella.
Om och om igen har genusnormerna granskats och kritiserats. I normkritiken har man funnit både förklaringen till det som är fel och universalmedicinen för att skruva saker rätt. Mia Heikkilä, biträdande professor i pedagogik, intervjuas i samma program som Zimmerman. Hon har haft uppdrag för både Skolverket och regeringskansliet samt författat böcker som argumenterar för jämställdhetsinsatser som handlar om att utmana normer och maktstrukturer.
Genusglasögon av detta slag har visst behövts, men de allena har uppenbarligen inte hjälpt betygskurvorna att närma sig varandra. De har inte skärpt utan grumlat forskarblicken, eftersom man samtidigt ignorerat hjärnforskningen. Heikkilä är en av dem som avfärdat just hjärnforskning som belyser könsskillnader som ”gammal kunskap som vi för länge sedan borde lagt bakom oss”. Detta är en närmast kunskapsförnekande hållning. Lika besynnerlig som att påstå att den sociala miljö vi vistas i alls inte påverkar oss.
När Heikkilä pressas om sin ensidiga förklaringsmodell säger hon slutligen att vi nog behöver fler vetenskapsområden som kommer in i skolan med sin kunskap: ”Där är en stor självkritik som hela pedagogikfältet behöver göra.” Denna djupa rannsakan måste påbörjas omedelbart, och det för jämställdhetens skull. Annars kommer betygsavståndet mellan pojkar och flickor bestå eller rentav öka än mer. Skygglapparna måste av, också hos pedagogikforskarna.
