Länsstyrelsernas uppgift är att förverkliga regerings och riksdags politiska mål. Det uppdraget tolkas brett. I Västra Götaland har Länsstyrelsen gjort bedömningen att en av sakerna de behöver göra är att prata om porr. Detta med hjälp av konferensen “Pornografi – vår tids största jämställdhetspolitiska utmaning”.
Redan i rubriken är det något som skaver. Är det verkligen rimligt att kalla pornografi för vår tids största jämställdhetspolitiska utmaning? 2017 bedömde forskare att en tredjedel av alla skolelever med utländsk bakgrund lever under hedersförtryck. Det tar sig uttryck i allt från att flickor förföljs och mördas till att religiösa fundamentalister försöker bedriva könsuppdelad skolundervisning.
En sådan invändning kan beskyllas för att vara ett barnsligt “men du då” – det måste väl gå att prata om problem med både porr och hedersförtryck? För all del, men den som anordnar konferens för beslutsfattare med budskapet att pornografin är ett problem större än alla andra inom samma politikområde, påverkar sannolikt hur dessa beslutsfattare sedan väljer att prioritera.
Givet våra myndigheters knappa resurser blir prioriteringsfrågan brännande. Kanske är det så att just denna prioritering skett på saklig grund, men det finns tyvärr anledning att tveka. De som Länsstyrelsen kallar “de främsta experterna på området” kommer från organisationerna Talita och Unizon, vilka gjort sig kända för att sprida halvsanningar och överdrifter i frågan.
Ett exempel dyker upp redan i inbjudan, där det påstås att “så gott som all mainstreamporr innehåller övergrepp, förnedring och sexuellt våld mot kvinnor”. Påståendet baseras i sin tur på en studie där engelskans “aggression”, som bland annat inbegriper att bli dragen i håret, biten, klöst och smiskad med öppen hand, på svenska blir “våld”
Med sådana definitioner är plötsligt en ansenlig del av alla Svenssonsamlag våldshandlingar – och problemet framstår långt värre än det egentligen är. Den alarmistiska tonen motsägs också av annan forskning, exempelvis en färsk doktorsavhandling från Åbo universitet med slutsatsen att pornografins skadliga effekter på unga överdrivs.
Som om de inbjudna experternas sviktande saklighet inte vore illa nog är det också anmärkningsvärt att arrangören Marcus Svensson, utöver sin roll som sakkunnig på Länsstyrelsen, jobbar med Talita i deras projekt "Reality Check". Dessutom bedriver han privat konsultverksamhet i ämnet.
Risken är att konferensdeltagarna skräms till felaktiga prioriteringar, och till att köpa in ännu fler konsulttimmar. Eller till att acceptera den lösning Unizon alltid föreslår: porrfilter. De är ofta dyra och deras påstådda effektivitet saknar vetenskapligt stöd – trots detta har många offentliga aktörer köpt in dem.
Det går utmärkt att diskutera de problem som faktiskt finns med porr och porrindustrin utan att ägna sig åt skrämselpropaganda. Men om våra myndigheter ställer otillräckliga krav på saklighet och oberoende kan det leda till slöseri, och till att än större jämställdhetspolitiska utmaningar hamnar i skymundan.
