Den indiske ledaren Mahatma Gandhi lär en gång ha sagt att “varje samhälle bör bedömas efter hur de behandlar sina mest utsatta”. Denna tes vilar på antagandet att hänsyn och tolerans säger något positivt om ett samhälle. Utifrån detta perspektiv är det lika befogat att anta att våld och intolerans säger någonting negativt om ett samhälle.
Det är förvisso vulgärt att avsiktligt att provocera andra människor genom förolämpningar eller vanhedrande symbolhandlingar – men den som tar provokationer som intäkt för att tillgripa våld begår alltid den större försyndelsen.
I detta hänseende passerades en ny gräns när förra veckans koranbränning ledde till att Sveriges ambassad i Bagdad sattes i brand. Ambassaders säkerhet garanteras sedan 1961 av Wienkonventionen, vilken ställer särskilda krav på värdlandet rörande upprätthållandet av beskickningars säkerhet. Ett angrepp på en ambassad är att betrakta som ett allvarligt brott mot internationell lag och kan jämställas med en terrorhandling. De irakiska myndigheternas reaktion är därför både diplomatiskt och demokratiskt anmärkningsvärd, då man i stället för att försvara den svenska ambassaden valde att skicka hem dess ambassadör och att hota svenska företag.
Att ta till våld på grund av missnöje med andras agerande är lika oacceptabelt om det utförs av pälsmössebeklädda Kapitolium-stormare eller av eldfängda BLM-anhängare – men det får en annan dignitet när de stöds av en så stor del av befolkningen att ett lands regering tillmötesgår deras krav.
Denna konflikt handlar ytterst varken om religion, respekt eller diplomati, utan om en krock mellan kulturer: där de västerländska demokratierna avkräver sina medborgare rationell självbehärskning betraktar Mellanösterns samhällen emotionell impulsstyrning som legitim.
Försöken att framställa våldet och de irakiska myndigheternas nyckfulla antagonism som en oundviklig konsekvens av koranbränningar är absurda, eftersom detta i praktiken omyndigförklarar Iraks majoritetssamhälle.
Denna gammaltestamentliga människosyn gör det även befogat att ifrågasätta både nyttan och legitimiteten i det utvecklingsbistånd på drygt 300 miljoner kronor som Sverige ger Irak årligen för att stärka demokratin – för hur kan en demokrati fostras om inte ens landets högsta ledning förstår värdet av att försvara demokratiska principer mot impulsstyrda våldsverkare?
Som kontrast bygger de västerländska liberala demokratiernas välstånd just på medborgarnas förmåga till rationell impulskontroll – vilket socialpsykologiska experiment återkommande visat vara den viktigaste faktorn för att nå framgång i allt från karriär till äktenskap. Kapaciteten att idka självbehärskning är således inte bara en etikettsfråga, utan västerlandets fundamentala framgångsfaktor.
Att i detta läge ge efter för aggressiva teokratiska påtryckningar innebär således inte bara att låta våldet trumfa Gandhis toleranta idealsamhälle – det innebär även att man schackrar med den rationella impulskontroll vårt eget välstånd vilar på.
