USA:s invasion av Irak 2003 var på många sätt principiellt korrekt. I en teoretisk verklighet bör diktatorer som Saddam Hussein straffas, med väpnad intervention om så krävs, när de begår storskaliga, ohyggliga övergrepp mot etniska minoriteter och politiska motståndare bland den egna befolkningen, eller återkommande hotar global stabilitet. I praktiken är frågan mycket svårare.
Idag vet vi att det var betydligt lättare att avsätta diktatorn än att bygga institutioner som både fungerar och hade legitimitet, särskilt eftersom man gjorde sig av med den tidigare statsapparaten. Invasionsbeslutet grundade sig på vissa goda principer, men visade sig katastrofalt i praktiken. Den spänningen uppstår gång på gång i utrikespolitiken.
Få länder exemplifierar kampen mellan principer och verklighet i utrikespolitiken som Saudiarabien. Som presidentkandidat lovade USA:s nuvarande president Joe Biden att markera hårt mot landet trots dess strategiska vikt för USA. Kandidat Biden lovade 2019 att göra Saudiarabien till en internationellt isolerad ”pariastat” som reaktion på det mord som landets kronprins Mohammed bin Salman beordrade på journalisten Jamal Khashoggi 2018. När kandidat Biden blev president skulle han även ”ompröva” USA:s relation till Saudiarabien. Det var riktigt hårda ord om en av USA:s viktigaste partners i Mellanöstern.
Snabbspola framåt ungefär två och ett halvt år, till mitten av juli 2022, och President Biden gjorde en vänskaplig ”fistbump” när han mötte bin Salman på plats i saudiska Jeddah, under ett besök för att återställa relationerna. Den tidigare hårda tonen var som bortblåst. Och för några veckor sedan, i slutet av juli i år, besökte USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan saudiska Riyadh. Där träffade även han bin Salman, och enligt flera tunga nyhetsrapporter diskuterade de flera stora eftergifter från USA i utbyte mot normaliserade relationer mellan Saudiarabien och Israel, och saudiskt deltagande i kampen mot Kinas globala inflytande. Diplomatiska relationer mellan Saudiarabien och Israel vore ett framsteg av historiska mått och skulle öka stabiliteten i Mellanöstern och USA:s inflytande i regionen. Djupare band mellan Israel och USA-allierade arabstater skulle även bidra till att trycka tillbaka Irans aggressioner och inflytande i området.
Prioriteringen är helt riktig. I slutändan handlar det om överväganden på makronivå. Vilka samarbeten, även med skurkstater, gagnar våra intressen och värderingar bäst i världen? Kinas ökade anspråk på globalt inflytande är ett solklart större hot mot mänskliga rättigheter i världen än Saudiarabiens förvisso fruktansvärda diktatur.
De ökade globala spänningarna kommer att påverka Sveriges utrikespolitik och tvinga fram mer pragmatism, ibland på bekostnad av värderingar om mänskliga rättigheter. Det gäller inte minst i och med Sveriges alltmer aktiva roll i världen genom NATO. Det är inte trevligt, men så ser verkligheten ut.
