Sedan några veckor har polisen möjlighet att inrätta tillfälliga zoner där de utan konkret brottsmisstanke kan stoppa och söka igenom individer som befinner sig i området. Dessa visitationszoner, eller säkerhetszoner som den officiella beteckningen lyder, har i debatten om förebyggande och straffande åtgärder mot gängkriminaliteten blivit en symbol för överdriven repression. Ordet ”visitationszoner” är närmast synonymt med en politik som närmar sig det farligt auktoritära.
Man kan absolut ha synpunkter på visitationszonernas effektivitet. Kriminologen Manne Gerell har på sin blogg fört ett vad jag uppfattar som nyanserat resonemang som landar i att åtgärden kan ha viss positiv effekt men att det beror på tillämpningen. Det jag vill lyfta fram handlar dock om ett av de vanligaste motargumenten i debatten, att visitationszonerna riskerar att undergräva polisens legitimitet i de utsatta förortsområdena där det är störst sannolikhet att de kommer att införas.
Här har kritikerna hamnat snett. Om man tar hänsyn till de boendes åsikter i frågor om brott och straff och till forskningen om opinionsbildning blir slutsatsen snarast den motsatta. I den mån visitationszonerna påverkar alls är det mer sannolikt att polisens legitimitet stärks än försvagas.
Boende i utsatta förortsområden har generellt en hård inställning till brott och straff. Man röstar vänster men i synen på straff har majoriteten en uppfattning om kriminella som utan överdrift kan sammanfattas med ”lås in dem och släng bort nyckeln”. Om man generaliserar från den inställningen finns det stort utrymme för polisen att agera kraftfullt. Kom ihåg, det är de boende i utsatta förorter som har betalat det högsta priset för att de gängkriminella tar sig friheter. Många boende med utländsk bakgrund har också med sig en oförsonlig syn på brottslighet från sina hemländer.
Från forskningen om opinionsbildning lär vi oss vidare att människor tar ställning i nya frågor utifrån sina tidigare åsikter, sina ”priors” som det heter i teorin. Tillämpad på tilliten till polisen betyder det att människor som har en positiv grundinställning till polisen reagerar positivt på säkerhetszonerna medan de som har en negativ grundinställning reagerar negativt. Det kan av kritiken låta som att visitationszonerna skapar ett missnöje med polisen men oftast är det människor som redan från början misstror polisen som är kritiska.
De kriminologiska studier som sägs backa upp kritiken mot visitationszonerna har vad jag kunna se inte tagit hänsyn till riktningen på relationen, att orsakskedjan börjar i synen på polisen.
Visst skulle en dålig personlig erfarenhet av en visitering kunna motivera människor att uppdatera sin inställning till polisen i negativ riktning. Det finns således alla skäl för polisen att agera så respektfullt som situationen tillåter. Men från opinionsforskningen lär vi oss också att den starkaste källan när människor ändrar åsikt är trovärdiga opinionsbildare med tydliga åsikter.
I fallet med visitationszoner betyder det ofta civilsamhälleorganisationer med en poliskritisk grundinställning. Jag syftar på anti-rasistiska organisationer men också på organisationer verksamma i utsatta förortsområden med till synes neutrala agendor som Rädda Barnen. Sådana organisationer är faktiskt ett större hot mot polisens legitimitet än själva visitationszonerna.
Analysen här är en standardtillämpning av opinionsforskningen. Synd att den forskningen inte är lika bekant för opinionsbildarna som dominerat debatten.
