I veckan som gick firades Halloween, där traditionen bjuder att skrämmas med odöda ting och monstrositeter. Kanske ville trafikkontoret bidra på sitt sätt, när de i onsdags presenterade en ny kostym för Göteborgs stads allra läskigaste zombie, linbanan över Göta älv.
Projektet kunde gått i graven direkt när det avslöjades att det skulle bli fyra gånger dyrare än de 1,1 miljarder man först kom fram till. Istället har det, på sant zombiemanér, fått föra en glupsk och planlös tillvaro. 138 miljoner har hittills gått åt bara till utredningar.
Utredningsprocessen har, utöver den höga kostnaden, präglats av märkligheter, gränsande till oegentligheter. Ansvariga tjänstemän har hela tiden vetat att det ursprungliga förslaget inte tog hänsyn till alla kostnader. Dessutom framkom i förra veckan att den fördubblade kostnad som offentliggjordes först i mars 2019 fanns i trafikkontorets egna utredningar redan ett halvår tidigare.
Istället för att informera ansvariga politiker redan då bad de om 102 miljoner för vidare utredning. I ett privat företag hade den som medvetet undanhållit en sådan kostnadsökning förmodligen åkt ut med huvudet före, men enligt trafikkontorets avdelningschef Christer Niland var agerandet försvarbart eftersom de ville “ta fram en komplett kalkyl innan fördyringen kommunicerades”.
I ljuset av ovanstående känns det närmast löjeväckande när trafikkontoret nu framställer 2,1 miljarder som en halverad kostnad, för en väsentligt försämrad service, med färre stationer och glesare turer, under endast 16 av dygnets timmar. Som om det inte vore illa nog svarar stadsbyggnadskontoret med att direkt döma ut förslaget.
Ledarsidan och andra har länge påpekat att det finns färdigutredda, billigare alternativ till förbindelser över älven, i form av exempelvis färjor, bussar, samt utbyggda gång- och cykelbroar. Sådan trafik kan, till skillnad från linbanan, skalas om när behoven förändras, till exempel när Lindholmsförbindelsen blir klar.
Alla utredningar som gjorts visar att linbanan är ekonomiskt ohållbar. Ändå verkar den ha blivit ett prestigeprojekt i ordets sämsta bemärkelse, ansvariga politiker vill inte backa eftersom det vore att tappa ansiktet, att erkänna att de agerat felaktigt.
Det fåtal andra röster som höjs till projektets försvar kommer med besvärande ihåliga argument, nu senast Johan Trouvé och Gunilla Grahn-Hinnfors från Västsvenska Handelskammaren. De kallar linbanan hållbar, men förklarar inte hur, utöver floskler om “wow-faktor, en ny skylinebild av en modig stad och region”. Kanske har jag en felaktig bild av Göteborgs invånare och besökare, men jag tror att det som skulle gynna staden på riktigt vore effektiv, miljövänlig kollektivtrafik till lägsta möjliga kostnad. Ett dyrt, och för besparingarnas skull förfulat, monument över Göteborgsandans allra sämsta sidor, imponerar ingen alls.
Politikerna bör begrava denna stapplande skräckvarelse för gott, innan någon får för sig att mata den med fler utredningsmiljoner.
