"In Sviiden vi häv ö system". Jag har hört det sägas, helt oironiskt, något dussintal gånger, och nästan varje gång har jag känt för att begrava ansiktet i närmsta skämskudde. Orden yttras när svenskar ska försöka förklara att, till skillnad från den slapphänta anarki som råder i andra länder så har vi minsann ordning och reda i Sverige. Det kan gälla allt från förskola – barnen riskerar ju att bli socialt missanpassade om de får vara hemma istället! – till kollektivavtal – vad får vi för mardrömssamhälle om anställda börjar förhandla sina egna villkor?
Men det heligaste av alla system är kanske det som förärats med ett eget bolag. Vi kan prata lite drömmande om kontinentala alkoholvanor, om att ta ett glas öl eller vin till maten utan att det behöver vara en stor grej, men ve den som vågar föreslå konkreta liberaliseringar av vår alkoholpolitik. Då låter det alltid som om samhällets själva överlevnad stod på spel, och varje liten regellättnad vore ett steg i riktning mot 1800-talets suparsamhälle med misshandel, utslagning och misär.
Här leder nog den svenska självbilden lätt fel. Vi får i ena änden en absurd byråkrati som slår mot sunt och harmlöst alkoholbruk – och i andra änden en falsk trygghet för dem som faktiskt drabbas av alkoholens baksidor. Frågan hamnade på tapeten i Göteborg häromdagen. En anställd inom äldreomsorgen har serverat öl och vin i samband med frågesportsträffar vid en av stadens så kallade öppna träffpunkter för äldre. För detta får hon nu en skriftlig varning. Servera alkohol kan man ju inte göra hursomhelst, utan så fort det sker offentligt och minsta lilla pengasumma är inblandad, då måste man ge sig in i en kostsam tillståndsprocess.
Här kan man höra den svenska moralens väktare, förnumstiga sossar, folkpartister och kristdemokrater, utbrista i kör: “det är väl bara att göra rätt från början, lagar måste faktiskt följas!”
I det senare har de rätt. Vi kan inte gärna strunta i lagar från fall till fall. Men lagstiftning som i realiteten inte skyddar någon, utan bara ställer ut dyra, byråkratiska betonggrisar i vardagen, den behöver inte finnas från första början. Konsekvensen av omfattande byråkrati kring småsaker blir inte att folk snällt följer reglerna De låter bli helt och hållet, eftersom det helt enkelt inte är värt det, i termer av antingen tid, pengar eller bådadera.
Det var precis vad som hände häromåret, när kommunen krävde serveringstillstånd av vinprovande pensionärer och tillståndsansvarige snäsigt konstaterade att “de har drivit Göteborgs bästa svartklubb”.
Ingen blev hjälpt av det, och den som på annat håll vill supa sig redlös kan fortfarande göra det, alldeles oberoende av sådan svulstig byråkrati. Den gör heller ingenting för att rubba svenska normer, som ändå erbjuder förhållandevis hög acceptans för att såväl föräldrar som finansministrar ibland tar sig en i överkant rejäl fylla. Kanske är det dags att inse att allt inte går att lösa med lagstiftning, och att den ofta fastnar i att lösa problem som inte finns.
