Den som blev myndig valåret 1973 hade under sin livstid sett Sveriges BNP per capita nästan fördubblas. Väljarna kunde alltså blicka tillbaka på decennier av godår. Det välfärdsbygge som lanserats 50 år tidigare stod äntligen färdigt. Offentlig service var utbyggd och nu fanns semesterveckor och allmän pension för alla.
Men folkhemmets stora inflyttningsfest kom av sig. Socialdemokraterna tappade för andra valet i rad och till råga på allt förlorade vänsterblocket sin majoritet i riksdagen, även om de skulle komma att behålla regeringsmakten i tre år till. Väljarkåren visade sig fem år efter de stora revolutionernas 1968 ha blivit – centerpartistisk. Det gamla bondeförbundet fick mer än var fjärde röst och en ångermanländsk småbrukare utmanade plötsligt Olof Palme om statsministerposten.
Otack är världens lön.
I efterhand är det lätt att lockas tro att det här var inledningen till det ideologiska skifte som så småningom skulle vända Sverige bort från socialdemokratins kollektivism. Men för den tidens väljare fanns många andra viktiga frågor, som i dag förlorat mycket av sin hetta. En sådan var urbaniseringen som på några decennier förvandlat Sverige. Någon generation tidigare hade de flesta bott på landet, nu återstod mindre än en femtedel. Byar och bygder övergavs. En annan var tilltron till rationaliteten. Var vägen framåt verkligen så utstakad som de sociala ingenjörerna lovat? Skulle man trivas i de nya miljonprogramsområdena? Och hur hade all välståndsökning påverkat miljön? Efter många år av ständiga standardförbättringar framstod framtiden plötsligt som osäker. Rentav lite farlig.
I dag har något liknande skett. En gällande ordning, som precis som det gamla folkhemmet länge varit rätt självbelåten, utmanas och kan inte riktigt hantera det. Precis som Socialdemokraterna på 1970-talet står dagens liberaler, vi som under ganska många år fått vår vilja fram, handfallna inför det missnöje våra idéer väckt. Varför drömmer en reaktionär opinion både till höger och vänster plötsligt sig tillbaka till 1900-talet? För bara några år sedan brukade den typen av nostalgi avfärdas som fåniga gråsossefantasier om DDR-Sverige. Nu återfinns den i alla partier. Framtiden har för många åter blivit osäker och lite otäck.
Det finns lärdomar här. En är att förhålla sig nyanserat och lite avvaktande till de reaktioner som möter framgångsrika projekt. Ibland erbjuder de relevanta moderationer, lika ofta är de återvändsgränder. 1970-talets skepsis inför social ingenjörskonst framstår i efterhand som sund, samma tvekan inför teknisk utveckling mindre så. På samma sätt är det fortfarande vettigt att bry sig om miljön, men att överge städerna för gröna kollektiv ter sig lite mindre relevant.
Ytterligare en lärdom är att man inte heller ska stirra sig blind på de politiska krafter som verkar starkast just nu. Det är inte alls säkert att framtidens vinnare återfinns bland dem. Återigen är 1973 ett bra exempel. Få anade det då, men varken efterkrigstidens sociala ingenjörer eller de tillväxtskeptiska gröna vågarna skulle vinna framtiden. I stället återuppväcktes andra idéer: tilltron till frihet, individualism och tillväxt. När framtidstron återvände var det i form av liberala visioner. Stagnation blev till dynamik. Inskränkthet till nyfikenhet. Städerna växte igen.
Och där finns kanske den mest relevanta läxan från det här historiska utflykten. Att framtiden sällan vinns av dem som fruktar den.
