Under semestern har jag läst Per Anders Fogelströms klassiska romanserie Stad. Det är en sagolik läsupplevelse. Om hur Henning och Lotten kämpar mot nöden i sina drömmars stad Stockholm, och kanske mest minnesvärt hur deras dotter Emelie får uppleva hur staden reser sig ur fattigdom till en tillvaro i relativ välfärd. Ett medvetet klassperspektiv som inte väjer för de mänskliga misslyckandena. Det finns inget förädlande av fattigdomen.
För alla klarar inte resan. Vissa kan inte värja sig mot våldet, smutsen och fyllan. De fastnar i kriminalitet och livslång förnedring när det sociala arvet förs vidare till barnen.
Han var inte politiskt korrekt, Fogelström. Här beskrivs mänskligt beteende helt ocensurerat och han väjer inte för våra sämsta sidor. Och samtidigt så betraktar han ömsint även den mest klandervärda usling, som får förklara sig och sina mindre hedervärda levnadsval. Det är vackert.
Under berättelsens gång införs allmän och lika rösträtt i Sverige. Flera av karaktärerna är engagerade politiskt, åsikterna är många och man argumenterar för sin sak. Till skillnad från dagens politiska debatt som ständigt kretsar kring vad man inte ska tycka snarare än det man står för. Flera av mina arbetskamrater har dragit sina slutsatser av denna situation och anpassar sig. De gillar läget och lägger sina röster där de känner sig önskade
Skribenten Håkan Lindgren skriver tänkvärt om detta i en understreckare i Svenska Dagbladet den 15 juli. Han har läst en nyutgåva av Christopher Laschs Eliternas uppror från 1995, utgiven på Karneval.
Enligt Lasch kommer det främsta politiska hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna. 2024 manifesterar detta sig i elitens förakt för folk som inte har de korrekta åsikterna. Man har helt enkelt svårt att förstå sig på arbetarklassens livsbetingelser. Då är det enklare att kalla arbetaren fördomsfull och ja, korkad som röstar fel.
Lindgren ställer frågan: ”Varför har alla de som avskyr Sverigedemokraterna låtit partiet växa i 30 år utan att utveckla någon fungerande motstrategi? Den misstanke som tar form medan jag läser Lasch är mycket enkel: det beror på att SD egentligen inte är något problem. Deras väljare – numera en femtedel av befolkningen – räknas inte. Ingen vill ha deras röster.”
I Fogelströms skildring kämpar en framväxande arbetarrörelse även för de mest utstötta och föraktade. För man visste av egen erfarenhet att så snart någon lämnas i sticket så kommer missnöjet att kanaliseras på ett vis som straffar sig. Solidaritet är en form av upplyst egennytta. Röstmaximeringen har inget egenvärde. Det handlar om respekt för enskilda som reser sig mot en värdigare tillvaro.
Lindgren konstaterar att: ”På tre generationer har Sverige gått från intellektuella som hade varit arbetare, till intellektuella som ville lyssna på arbetare, till intellektuella som säger åt arbetare att hålla käften, eftersom de är troll och fascister. Det var nog inte vad folkhemmet syftade till.” Nä, det var väl inte det.
