Politiker tycks ständigt komma på nya anledningar att begränsa den fria debatten.På senaste tiden har anonymiteten på internet varit den stående huvudvärken för politiker från höger till vänster.
För ett antal år sedan övervägde exempelvis Frankrikes president Emanuel Macron att begränsa anonymiteten på internet. Och för ett antal månader sedan menade Nikki Haley, som var Donald Trumps motståndare i det republikanska partiets primärval, att det första hon skulle göra som president var att kräva att alla verifierar sig på sociala medier. Syftet var att bli av med ryska, iranska och kinesiska trollkonton, enligt henne själv. I Kina krävs det, sedan oktober förra året, av alla användare på sociala medier med många följare att de visar sitt riktiga namn. Anledningen? Att motverka hat och desinformation.
Nyligen föreslog Socialdemokraternas Magdalena Andersson ett förbud mot anonyma användare, efter att det framkommit att SD använder anonyma konton i sin kommunikation. Andersson menade att anonymiteten på internet i EU måste begränsas och att alla borde behöva legitimera sig när de skapar ett sociala medie-konto (SVT 16/5). Kontona ska kunna vara fortsatt anonyma utåt, men spårbara.
Visst missbrukar många sin anonymitet för att sprida hat. Sannolikt skulle samtalet bli mer artigt om folk tvingades stå för det de skriver. Att förbjuda anonymitet hade förmodligen även fått bort en del konton som sprider desinformation.
Men vad är viktigast? Fördelarna med anonymitet överväger med hästlängder ett förbud mot anonyma konton. Är det exempelvis viktigare att sätta stopp för att folk sprider osanningar och otäckheter än att låta visselblåsare larma om människorättsövergrepp?
Historiskt har anonymitet och pseudonymer varit avgörande för att människor ska kunna organisera sig. Det har varit – och är fortfarande i många länder – grundläggande för att kunna kritisera och avsätta ett despotiskt styre.
Mycket av den film, litteratur och journalistik som har skapats hade inte kunnat publiceras och blivit läst av allmänheten om det inte var för rätten att vara anonym. Författaren Mark Twain skrev under pseudonym (hans riktiga namn var Samuel Clemens). Många kvinnor i historien använde manliga pseudonymer för att nå ut med budskap i tidningar, eftersom de saknade trovärdighet i egenskap av kvinnor.
Och rätten att vara anonym är fortfarande viktig med tanke på det svenska debattklimatet. Personer har blivit av med jobb, inkomst och vänner för att de uttryckt obekväma åsikter.
Men att vara anonym kan också handla om att man exempelvis inte vill att läsare ska lägga vikt vid vem som skriver något utan vid vad som skrivs. Det finns också ett värde och en trygghet i att människor kan vara en annan person online än i verkligheten.
Skulle Socialdemokraterna få igenom förslaget att förbjuda anonymitet på internet förlorar vi en av våra mest grundläggande rättigheter. Anonymitet har alltid varit en självklar del i att kunna kritisera makten och att föra fram orättvisor i ljuset. Inte konstigt att vissa tycker att anonymitet är ett problem.
