Tillit och kontroll är ett etablerat motsatspar i samhällsbygget. Alla från vänster till höger vet att tillit är bättre än kontroll men inte alltid och i alla situationer. Vid en viss nivå av regelfusk är det självklart att stärka kontrollen. Man kan vara oense om balanspunkten där kontrollbehovet börjar väga tyngre än tilliten men det är sällan kontroversiellt att föreslå stärkt kontrollmakt.
Ett angränsande motsatspar för att bygga samhällen är frivillighet mot tvång. Precis som med tillit är frivilliga överenskommelser om att samarbeta att föredra, men för att samhällen skall vara långsiktigt hållbara behöver det finnas möjligheter att påtvinga regelbrytare någon typ av sanktion.
Det yttersta uttrycket för behovet av tvång är att statsmakten innehar våldsmonopolet i samhället, men också i andra och mer informella sammanhang behövs möjligheter till sanktion för att människor skall kunna leva tillsammans. Det handlar alltså inte bara om att sätta brottslingar i fängelse utan lika mycket om att upprätthålla ordningen inom ett socialförsäkringssystem, en arbetsmarknad, en arbetsplats, en skola, en förening och i ett soprum i ett bostadsområde.
Om du tvivlar så tänk på olika sätt att skapa ordning ur kaos. Tror du att det effektivaste är att hoppas på frivilliga överenskommelser eller tror du med forskningen om kollektivt handlande i ryggen att de som inte samverkar, fripassagerarna om man så vill, behöver veta att deras handlingar kommer att kosta?
Den som tänker efter inser att tvångsmakt hänger nära samman med kontrollmakt. Kontroll utan sanktion är tandlös. Likväl är det mer kontroversiellt att påtala behovet av tvång än av ökad kontroll. Lyssna på valfri politisk diskussion – den som är tydlig med behovet av tvång möter motstånd på ett helt annat sätt än den som ”bara” föreslår kontroll.
Anledningen till motståndet finns i att tvång brukar likställas med repression. Att vara repressiv innebär att kväsa motstånd och kritik. Och att kväsa sina motståndare är något som förknippas med auktoritära styrelseskick, alltså inget för den övertygade demokraten. Undra på att många i ansvarsställning talar högt om samförstånd, överenskommelser, frivillighet och inkludering men tyst om behovet av tvingande sanktioner.
Reaktionen att ta avstånd från tvång är heller inget unikt för ”vanliga” människor eller personer i ansvarsställning. Den legendariska amerikanska statsvetaren Jane Mansbridge – tre år äldre än Joe Biden trollbinder hon ännu en publik – har länge kritiserat politiska filosofer för att bara intressera sig för maktutövning som är icke-tvingande till sin natur. Eftersom all verklig politik förutsätter tvångsmakt gör sig därmed filosoferna ointressanta utanför seminarierummet.
För att öppna för en seriös diskussion behöver tvångsåtgärderna frikopplas från det auktoritära utövandet av makt. Här är tre ord som kan ersätta det reflexmässiga ”repression”: sanktion, konsekvens och gränssättning. Den som vill diskutera rimliga sätt att sanktionera felgörare behöver inte acceptera att målas upp som auktoritär av tanklösa kritiker. Det handlar i stället om att skapa förutsättningar för ett samhällsbygge där alla bidrar efter förmåga.
I någon mån påstår jag att tvång är frihet. Det kan låta som nyspråk i George Orwells anda men är sant i princip, åtminstone är frihet utan tvång en omöjlighet. Eller som en frustrerad s-politiker har sagt i en privat konversation: ”Gränssättning är solidaritet.” Om fler delade den insikten skulle Sverige fungera bättre.
