En gång vart femte år har svenska folket möjlighet att direkt påverka EU. Då går alla unionens medborgare till val för att välja ett gemensamt parlament. Det är emellertid – även för den politiskt insatta – svårt att tillgodogöra sig kunskap för att fatta ett informerat beslut.
Nu håller den politiska oppositionen i Sverige på att göra bilden ännu mer blurrig. Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar och Muharrem Demirok verkar nämligen vilja få valrörelsen att handla om Sverigedemokraternas anonyma konton.
Mycket har sagt om Kalla Faktas avslöjande. Som att ordvalen “trollarméer” och “desinformation” är överdrivna. Men faktum är att SD:s partikansli bedriver opinionsbildning från konton med oklar avsändare. Tonen är hård och respektlös, även mot politiska samarbetspartners.
Det är metoder som förtjänar rejäl kritik. Ännu mer kritik förtjänar SD:s och Jimmie Åkessons agerande efteråt. Partiets företrädare beter sig barnsligt och förnedrande, och förminskar allvaret i att de bidrar till ett osunt debattklimat.
Men Sverigedemokraternas agerande kan inte få överskugga hela valrörelsen.
Att SD-anställda drar olämpliga skämt på sociala medier, och bryter mot både Tidöavtalet och vanligt hyfs, är trots allt främst en inrikespolitisk fråga. Det har väldigt lite med Europaparlamentarikernas arbete i Bryssel att göra.
EU-politik är som sagt svårt att begripa sig på. Det är delvis på grund av den krångliga uppbyggnaden där såväl Europaparlamentet som Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (ministerrådet) och Europeiska kommissionen är viktiga aktörer.
Och det blir inte bättre av att EU är alldeles för dåligt bevakat av både medier och partierna själva.
Om EU fattar ett beslut som upplevs som dåligt, är det för gemene väljare nästan omöjligt att avgöra var i processen det gick fel. Eller om det ens är EU som har tagit beslutet, eller bara Sverige som valt en sträng tolkning av regelverket.
I de frågor där partierna tycker lika är det svårt att förstå vilka parlamentariker som har bäst chans att få igenom sin politik.
Man kan jämföra med riksdagsvalet. Där är det lättare för väljarna att skilja på vad partierna säger och vad de kan förväntas åstadkomma. I förra valrörelsen var till exempel S emot de höga elpriserna, men saknade trovärdighet då kärnkraft lades ner under deras tid vid makten.
I EU-valet är en svensk paradgren är att kräva knorr på grisen – i förlängningen att EU:s djurskydd ska bli mer likt det svenska. Men vilka partier har drivit frågan aktivt sedan senaste valet och har de nått framgång?
På grund av EU:s maktdelning är sådana frågor svåra att reda ut. Men det är demokratiskt viktigt att journalister ägnar sin tid åt just det, och att partiledare och toppkandidater debatterar vad de vill göra i Bryssel.
En valrörelse som mest handlar om vad som händer på SD:s rikskansli är fördummande. Och inte särskilt bra för demokratin.
Så låt oss diskutera EU-politik fram till den 9 juni.
