För ungefär tio år sedan hade jag ett politiskt uppdrag i en socialnämnd. Vi placerade många barn och ungdomar på HVB-hem. Tonåringarna hade ofta svåra sociala problem, och många vårdades under tvångslagstiftningen LVU.
Inte alltför sällan var det uppenbart att vistelsen mest handlade om förvaring. Eller innebar oseriösa upplägg, som bilterapi, där ett snack under en tur i en snabb sportbil skulle få struliga killar på rätt kurs igen.
Fakturorna var dyra, men vad kunde kommunen göra? Behoven var stora redan då.
Nu har Polisen avslöjat att många HVB-hem drivs av kriminella, med kriminella anställda. Det är ingen slump att branschen är särskilt utsatt: Kontrollen är liten, professionalismen svag, liksom målgruppen (de som placeras) – där det också finns potentiella nya gängmedlemmar att rekrytera, och det går lätt att tjäna stora summor pengar.
Socialdemokraterna kräver nu att alla privata HVB-hem tas över av kommunen. Det visar på en otroligt blåögd inställning till offentlig sektor. I en tid då gängen till och med infiltrerar polis och rättsväsende är det uppenbart att en kommunalisering inte är lika med “att ta tillbaka kontrollen”.
Den bristande analysen är ett exempel på en särskild sorts socialdemokratisk blindhet. Partiet agerar som om oegentligheter inte förekommer, bara goda krafter styr. De goda kan antingen vara Socialdemokraterna själva, eller något de gillar – som offentlig sektor.
Lotteriskandalen är bara ett av många exempel på hur naiv den inställningen är. Nyligen avslöjade Nerikes Allehanda att 7 av 31 anställda på en kommunal fritidsgård i Örebro är dömda för brott. I Botkyrka/Salem anställde ABF, Socialdemokraternas eget studieförbund, grovt kriminella för att jobba med ungdomar. Varken en socialdemokratiskt styrd kommun eller arbetarrörelsen själv lyckas alltså hålla rent framför egen dörr.
Också Moderaterna förtjänar kritik för hanteringen av HVB-avslöjandet. Socialminister Camilla Waltersson Grönvall var snabbt ute och lovade bättre kontroll – vilket behövs. Men kontrollen har skärpts på senare år och ändå fortsätter systemet vara lättinfiltrerat. Avancerade företagsupplägg är till sin natur svårgranskade och drift av HVB-hem en uppenbar riskbransch.
När det gäller SiS-hemmen, de statligt drivna institutionsboendena för ungdomar med ännu större problem än de HVB-placerade, har regeringen agerat kraftfullt. SiS ska läggas ner och systemet göras om i grunden.
Man borde överväga att också inkludera drift och stram upphandling av HVB-hem, i alla fall platserna för de som är placerade med tvång, i en sådan ny myndighet. De anställda borde säkerhetsprövas – varken dömda eller personer med gängkoppling ska kunna jobba med ungdomar på glid.
Kort sagt behöver den hårda staten kliva in. Både för att motverka kriminalitet och oseriösa upplägg. Varken socialsekreterarna på golvet eller fritidspolitiker i kommunernas socialnämnder – som jag själv en gång var – är förmögna att styra upp en bransch som inte fungerar.
