Det är knappast någon nyhet att olika politiska grupperingar försöker både smutskasta, baktala och förhindra sina meningsmotståndares politik från att bli verklighet.
Vad som däremot är nytt är att allt fler bedömningar och beslut som tidigare ålåg folkvalda under de senaste 30 åren flyttats över till myndigheter och domstolar. Processen kallas “juridifiering” och innebär att frågor som tidigare varit demokratiskt underställda väljarna i stället flyttas över till rättsliga instanser. Ett av de tydligaste exemplen på detta är miljöbalken och den relativt nya klimatlagen – vilka sammantaget ålägger alla framtida regeringar att anpassa sin politik efter klimatmålen.
Detta klimatpolitiska ramverk upprättades 2017 och beskrevs av Miljöpartiet med orden: “Miljöpartiets viktigaste vallöfte blir nu verklighet! [...] med den nya lagen kommer alla kommande regeringar att vara skyldiga att minska klimatutsläppen.”
Dessa juridiska redskap används nu återkommande för att anklaga regeringen för att bryta mot lagen. När de ineffektiva klimatbonussubventionerna på elbilar drogs in ifrågasatte exempelvis statsvetardocenten Magnus Isling beslutets legalitet, och menade att konstitutionsutskottet borde pröva ärendet.
Under parollen “Sverige har förlorat styrfaren” underkände i förra veckan det klimatpolitiska rådet även regeringens politik som oförenlig med klimatmålen, vilket fick den socialdemokratiska europaparlementarikern Heléne Fritzon att missnöjt insinuera att regeringen hoppas att EU ska “tvinga SD” till en mer långtgående klimatpolitik – ett utspel som följdes av en socialdemokratisk KU-anmälan mot regeringens klimatminister.
Att dessa juridiska angrepp på en politik som oppositionen ogillar görs trots att högern just nu regerar på ett starkt demokratiskt mandat för kärnkraft och sänkt reduktionsplikt avslöjar juridifieringens underliggande syfte: att immunisera den politik man själv företräder från demokratiskt inflytande.
Det klimatpolitiska rådet är tydligt politiserat. Samtliga ursprungliga styrelseledamöter tillsattes av regeringen Löfven, och rådets ledamöter väljer själva ut sina efterträdare. Ordföranden Cecilia Hermansson har tidigare varit styrelseledamot i arbetarrörelsens försäkringsbolag Folksam. Vice ordförande Björn Sandén har skrivit politiserade debattartiklar tillsammans med antikärnkrafts-aktivisten Tomas Kåberger, och delar återkommande starkt regeringskritiska texter i sociala medier. Styrelseledamoten Annika Nordlund har i ett TEDx-föredrag tidigare förordat indoktrinering av barn och skammande av vuxna av klimatskäl.
Det är demokratiskt helt legitimt att hysa även dessa radikala åsikter. Att förskansa dem juridiskt är det däremot inte. Klimatmålen fastställdes i en tid före Ukrainakrigets krisekonomi, och det är nu tydligt att de måste verklighetsanpassas för att inte helt rasera Sveriges ekonomi.
Utan demokratisk möjlighet att påverka dem riskerar därför även goda klimatråd inte bara att bli dyra – utan direkt kontraproduktiva.
