Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Det låter som något av en klyschig självklarhet, men behöver nog tyvärr påtalas lite här och var, inte minst när det kommer till politiska prioriteringar.
”Demokraterna vill satsa på idrotten – trots kärva tider”, löd en rubrik här i GP den 17/10. Demokraternas Henrik Munck är å ena sidan medveten om att staden står inför ekonomiska svårigheter, med stora strukturella underskott, men vill samtidigt avsätta hundratals miljoner till ökade investeringar i idrott.
Munck menar att den ekonomiska situationen ska lösas genom ”omfördelningar och besparingar”. Dessa preciserar han dock inte närmre än så. Han uttrycker också oro för att en eventuell skattehöjning skulle få ”för stora negativa effekter såväl för den enskilde som för ekonomin”. Här ringer en varningsklocka som hämtad ur Lyxfällan. Kanske borde våra politiker överföra sina resonemang till en mer privatekonomisk nivå för att pröva hur rimliga de egentligen är.
Om man har svårt att få ekonomin att gå ihop, svårt att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste – om man till och med vet att man står inför kommande underskott – är det då rimligt att samtidigt öka sina utgifter?
Där skulle nog de allra flesta svara nej. Men när samma resonemang skalas upp till en stor stad, där miljarder flödar kors och tvärs, då är det som om den begränsningen blir för abstrakt för att begripa.
Missförstå mig rätt här. Nog går det för all del att argumentera för att idrotten är så viktig att den behöver tilldelas skattepengar även i hårda tider, men det är, enligt allt vi vet om vad som gör samhällen framgångsrika och inte, att börja i fel ände.
En betydande del av de föreslagna idrottsinvesteringarna riktas till idrottsanläggningar. I sådana projekt är det mer regel än undantag att budgeten spricker, och de innebär långa, svåranalyserade ekonomiska åtaganden.
Plötsligt står staden med sparkrav. Kanske går dessa ut över skolan, som redan intar plats 256 av 290 i Lärarförbundets ranking av skolkommuner. Kanske drabbar de någon annan del av kärnverksamheten, som barn- och äldreomsorg eller infrastruktur.
Vad händer då? Jo, Göteborg blir en mindre attraktiv stad att bo och driva företag i. Det kan snabbt bli en negativ spiral, där skattehöjningar är det enda alternativ som återstår när skattekraften flyttar, med precis de negativa konsekvenser Henrik Munck oroar sig för.
Även om man tycker att offentlig sektor ska ägna sig åt uppgifter långt bortom de mest grundläggande, finns det alltså anledning att hålla hårt i pengarna och vara vaksam mot dem som spenderar alltför lättvindigt. Osäkra investeringar kan med fördel lämnas åt privata aktörer, vars verksamhet inte drabbar skattebetalarna om budgeten spricker. För det är till syvende och sist precis likadant i det stora som i det lilla. Har man inte ordning på sin ekonomi, så har man förr eller senare inte råd med några utsvävningar alls.
