Det var någon gång i samband med Irans attack mot Israel i mitten av april det slog mig: trygghet och säkerhet är inte enhetliga fenomen, utan har olika former. Trygghet i den lilla världen, det omedelbara runtomkring oss, är på många sätt viktigare – och frånvaron ofta mer kännbar – än i den större världen. Därför känner jag mig betydligt tryggare i Israel än i Sverige.
Att leva i ett land i krig får vissa följder. Man är alltid lite spänd, alltid med ett öga på nyhetssändningarna av ren nödvändighet. Några dagar före Irans attack i mitten av april hörde jag och min fru plötsligt en stor smäll och drog snabbt slutsatsen att det måste vara nu det händer. Med hund och nödväskan i högsta hugg hann vi börja småspringa mot skyddsrummet innan vi insåg att det nog snarare rörde sig om en uppgörelse bland kriminella i området än ett krigsutbrott.
Att trycka i skyddsrum och trapphus under raketlarm är obehagligt, även om man vänjer sig, och även om det inte går att jämföra med vad israeliska soldater i fält, eller civila i Gaza, går igenom. Men det är ändå en otrygghet jag föredrar framför den individuella.
När jag landar på besök i Sverige gör jag först och främst två saker. Det ena är att byta till svenskt SIM-kort i mobilen. Det andra är att ta av mig min kippa, en diskret liten huvudbonad som religiösa judiska män ofta bär offentligt, och lägga den i fickan när jag rör mig på stan. Invandringen från Mellanöstern och de senaste årens tilltagande judehat i Sverige gör den för farlig att bära, det är inte värt risken. Ett tag försökte jag bära den offentligt, men det tog kanske en dag tills en man som sade sig vara från de palestinska områdena lovade att hans vänner skulle slå ihjäl mig om de såg mig på stan. Jag är övertygad om att han var fullt seriös, och hade inte det hotet kommit vore det nog bara en tidsfråga innan ett annat dök upp, givet antalet invandrare i Sverige från länder där judehat är en del av den politiska kulturen.
Det kan låta absurt, men även om otryggheten i den stora världen är farligare på det hela taget, så tror jag att den ofta är lättare att hantera. I det svenska fallet kan man ta som exempel det militära hotet från Ryssland, som är både stort och allvarligt, om än inte omedelbart förestående i detta nu. Skulle Sverige dock hotas av ryska attacker skulle man gå igenom det tillsammans, som samhälle, inte som enskilda människor. Grannar, vänner och familj skulle hjälpa och bistå varandra så gott det går.
Den lilla otryggheten är ensam. Skulle jag ta risken att visa min judiska identitet öppet i det offentliga rummet i Sverige, och någonting skulle hända mig, är jag övertygad om att de samhälleliga reaktionerna skulle bli ljumna (om inte förövaren var nynazist, de som folk älskar sluta upp mot). Det finns en parallell till gängkriminaliteten: någon som blir rånad eller hotad i den där gångtunneln på vägen hem måste genomlida sitt trauma själv, inte med resten av samhället.
Därför har jag, hur märkligt det än kan låta, flyttat till Mellanöstern för trygghetens skull.
