Jag har hört amerikaner stolt deklarera att de alltid har ett exemplar av konstitutionen med sig. Jag har aldrig hört en svensk säga detsamma om vår egen regeringsform från 1974.
Det har begripliga orsaker. USA:s konstitution kom till i kölvattnet av en självständighetsförklaring och ett framgångsrikt krig mot den brittiska kronan. Den blev snabbt nationens främsta symbol att samlas omkring, fri från konkurrens från kungahus och statskyrka.
Vår egen regeringsform är däremot inte resultatet av någon kittlande frihetskamp utan av ett oändligt utredande, som satte i gång redan på 1950-talet och höll på i omgångar i knappt tjugo år. Resultatet blev en grundlag som inte hade mycket med medborgerlig frihet att göra utan helt präglades av ambitionen att ge största möjliga makt åt riksdagens majoritet.
Det skulle inte finnas hinder för lagstiftarna i form av en första kammare, lagprövning, fri- och rättighetskataloger eller befogenheter åt monarken. Skydd mot förhastade och maktfullkomliga beslut som i dag anses självklara i en liberal demokrati hölls den gången för tämligen odemokratiska. De var grus i maskineriet.
Lyckligtvis har det hänt en hel del under resans gång och när det i våras hade blivit dags för femtioårsjubileum var det en klart förbättrad regeringsform som firades. De medborgerliga fri- och rättigheterna har stärkts i omgångar. Regeringen har dessutom tillsatt en utredning som senare i år ska föreslå ytterligare förbättringar för den enskilde. Man ska vara medveten om risken för att det går inflation i rättigheter, men kontrasten till 1974 är ändå ett glädjeämne.
Samtidigt finns viktiga fält där individperspektivet har blivit alltmer ifrågasatt och så här i jubileernas tidevarv vill jag slå ett slag för att följa upp 50-årsfirandet i år med ett 35-årsfirande nästa år: nämligen av Maktutredningens epokgörande slutrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Att ställa till med fest för en statlig utredning kan tyckas närmast parodiskt svenskt, men när vi nu ändå håller på att lära oss att det är vettigt att bejaka sin kultur…
I rapporten konstaterades att medborgarna upplevde maktlöshet inte minst i relation till den offentliga sektorn. I många andra livssituationer hade människor fått ökade valmöjligheter, men här var man plötsligt undersåte utan alternativ och kände ”tyst vanmakt”. Analysen bidrog på ett betydelsefullt sätt till kursomläggning och att valfrihet blev en del av den svenska välfärdsmodellen.
Ett tredjedels sekel senare har vi lärt oss mer om att det inte är okomplicerat att framgångsrikt förena offentlig finansiering och privat utförande, men parallellt verkar många tyvärr också ha glömt den gångna tidens vanmakt inför monopol och politisk detaljstyrning.
Det är angeläget att vårda valfrihetsreformerna så att medborgarnyttan står i centrum och missbruk förhindras. Men den upphetsade agitationen om ”vinstjakt” och att ”ta tillbaka kontrollen” kan i värsta fall leda till att barnet åker ut med badvattnet. Bekämpa glömskan och ge Maktutredningen en andra vår 2025!
