"Journalisten Adaktusson hade aldrig accepterat detta” skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski efter att KD:s Lars Adaktusson vägrat låta sig intervjuas av tidningen och kallar det hela ”ett svek mot väljarna”. Och det är ju helt rätt, för vårt system förutsätter att politiker vi delegerat makt till också låter sig granskas.
Men när Adaktusson är försvarar sig på Twitter gör han det med att påstå att Wolodarski är minst lika god kålsupare själv. Tyvärr har han en viss poäng.
Chefredaktören Wolodarski har nämligen själv agerat på ett sätt som i mycket påminner om det beteende han nu dömer ut Adaktusson för. 2015 granskade tidningen Journalisten personalpolitiken på DN, efter att några anställda behandlats illa. En given del var en intervju med högste ansvarige, just chefredaktör Wolodarski.
Enligt Journalistens reporter gjordes ett tiotal kontaktförsök, men något napp blev det inte. När reportern under Almedalsveckan försökte konfrontera Wolodarski direkt, skyndade chefredaktören raskt vidare, bad den efterhängsne journalisten att sluta ställa frågor och försvann sedan bort i vimlet. Allt finns att se på Journalistens inspelning. Det finns alltså en viss diskrepans mellan Wolodarskis krav på omvärlden och hans eget agerande.
Så här långt i diskussion brukar personer som vill försvara Wolodarski protestera med att det är skillnad på politiker och journalister eller att det är fel att hänvisa till den enes beteende för att försvara den andres. Men det här är inget försvar för Adaktusson, eller andra undflyende politiker. Tvärtom – poängen är att det är synd att Wolodarskis underlättat för dem att komma undan.
För även om politiker och chefredaktörer skiljer sig i mycket, har de makten och ansvaret gemensamt. Pressombudsmannen har till och med ett särskilt ord för personer av Adaktussons och Wolodarskis typ: samhällsbärare.
Därför gjorde Wolodarski Adaktusson en stor tjänst den gången i Almedalen. Och inte bara honom. När Wolodarski snoppade av den efterhängsne journalisten drog han också en lans för alla makthavare som vill slippa irriterande frågor. Han må ha hur goda skäl som helst att vilja slippa prata med journalister, men i sammanhanget är han ändå bara ännu en samhällsbärare som flyr granskning.
Det finns också en samtida offentlighet som inte går att bortse från. Medias monopol är brutet och många jublar över detta. Det innebär att makt och legitimitet just nu förhandlas om. En tidning är inte längre enbart en arena, utan samtidigt också en aktör på en annan.
Skepsis mot mediemakten är en politisk realitet, hur mycket man än önskar bort den. Och politikerna vet att utnyttja det. I land efter land utmanas mediernas legitimitet, deras agenda ifrågasätts och deras företrädare anklagas för att inte spela rent spel. Man kan nå världens mäktigaste ämbete på det sättet. För att tillräckligt många tycker att det finns en poäng i kritiken.
Då är det ett dåligt motmedel att agera så att det verkligen finns det. Att uppträda just så maktfullkomligt och arrogant som populistiska politiker påstår.
Bättre att uppträda så att liknande paralleller inte kan åberopas igen. Det förstod så småningom även Wolodarski, som till slut ställde upp på en intervju i Journalisten. Det var en senkommen, men nödvändig reträtt. DN är nämligen en alldeles för bra tidning för att makthavare ska kunna avfärda tidningens journalister genom att hänvisa till deras chef.
