Försvarsmakten slog nyligen fast i ett reklamblad att “Vi kommer kämpa till sista hen”. Syftet med reklamen sägs vara en mer inkluderande försvarsmakt och att arbeta “för alla människors lika värde oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck”.
Tidigare socialminister Annika Strandhäll (S) hyllade tilltaget på sociala medier genom att skriva: ”Vår försvarsmakt håller fast vid att vara inkluderande, viktigt i en tid när det finns starka strömningar för exkludering och intolerans.”
De som kritiserade reklamen etiketterades på motsvarande sätt som “lättkränkta”, av olika debattörer.
Försvarsmaktens uppgift är dock inte att delta i kulturkriget. Deras syfte är att försvara Sverige, att ena, att rekrytera soldater som kan försvara landet. Och vilka grupper är det egentligen man vill tilltala med reklamen?
Hen är inte ett politiskt neutralt uttryck. Det förknippas alltmer med den rörelse som helt vill bortse från att det finns biologiska kön. Däremot är det kanske inte nödvändigtvis ordet hen som är problemet, snarare att den typen av politiserade uttryck används i sammanhang som inte borde vara politiska.
För uttrycket syftar, enligt Försvarets utsago, till att provocera. På sociala medier skriver Försvarsmakten: “Att ordet hen skaver är hela poängen med kampanjen”.
Samma ideologiska strömningar tydliggjordes även på årets OS-invigning. Under invigningen uppträdde en rad transpersoner på en scen, i vad som skulle anspela på en blandning av Leonardo da Vincis Den sista måltiden och grekiska gudasagor om Dionysos. Huvudpersonen Barbara Butch har beskrivit showen som “The new gay testament”.
Detta möttes av kritik. Och även där kallades kritiker för transfoba, lättkränkta, snöflingor och högerkristna konspiratoriker.
De allra flesta människor har dock varken något emot transpersoner eller blir speciellt kränkta över att kristendomen hånas. De flesta människor vill bara ha en Försvarsmakt som inte ägnar sig åt politiska kampanjer. Och de vill ha en sport fri från politiska budskap.
Vad folk har tröttnat på är snarare att den här typen av politiska utspel ständigt används i offentliga sammanhang. Och att den lilla gruppen transpersoner används som projektionsyta för att bedriva opinionsbildning. Folk som är kritiska emot detta brännmärks antingen som fobiker eller anklagas för att vara emot mångfald och inkludering, när själva poängen med utspelen är att exkludera vissa grupper och åsikter.
Det är kort sagt förtäckt vänsterideologi som kablas ut i tid och otid under en täckmantel av inkludering och mångfald. Genom den här typen av kampanjer kan man visa vilka åsikter som är tillåtna, och vilka som inte är det, trots att man vet att många människor inte står bakom de ideologiska strömningarna som de politiska utspelen från Försvarsmakten eller OS-invigningen hänger ihop med.
Samtidigt tenderar utspelen att beskrivas som modiga. Men vad riskerar de? Åsikterna går helt i linje med det rådande etablissemangets åsikter.
Vad de propagerar för är varken inkludering eller mångfald. Snarare är det ett sätt för en förment progressiv elit – en minoritet – att exkludera och peka finger åt folket.
