Om det finns en övergripande politisk trend i västerländska demokratier så är det det långsamma skiftet av väljargrupper, för både den traditionella högern och vänstern.
Även om detaljerna på markplan kan skifta från land till land pekar de stora penseldragen nästan alltid i samma riktning: traditionella arbetarpartier tappar arbetarväljare snabbt eller långsamt, i utbyte mot rikare och mer välutbildade väljare i de stora stadskärnorna.
Arbetarna rör sig i stället mot högerpartier, som frivilligt eller under omständigheternas tvång känner sig manade att allt mer överge gamla ekonomiska och politiska ortodoxier för ett mer populistiskt ekonomiskt program.
Storbritannien har på många sätt varit ledande i denna utveckling, och nu i dagarna kom ännu en stor nyhet från landet, denna gång som ett resultat av ett kommunval. Staden Hartlepool, tidigare en solid del av Labours ”röda mur”, levererade en förkrossande seger åt Tories, i en valkrets som bokstavligen aldrig tidigare röstat Tory i sin historia.
Resultatet var på många sätt mer en förlust för Labour än en riktig vinst för Tories. De sistnämnda lyckades plocka upp ett antal tusen fler röster än förra valet, men Labour tappade ungefär hälften av sina röster.
Många kommentatorer har försökt att skylla denna brakförlust enbart på att Labour rört sig åt ”höger” under den nya partiledaren, Keir Starmer. Andra har velat få det till att det fortfarande är Corbyns spöke som, tja, spökar över resultaten, att den förra partiledaren var så inkompetent att det fortfarande är hans fel om eller när det går dåligt för partiet.
Men båda dessa berättelser tycks missa det centrala: i realiteten är skillnaden mellan Starmer och Corbyn knappast någon sorts politisk ravin; snarare är det ett dike som skiljer dem åt. Jeremy Corbyn var inte den folktribun eller arbetarklassledare han ofta framställs som av både vänner och fiender. Den kraft som bar honom till partiledarposten utgjordes av radikala, ofta unga, ofta välutbildade stadsbor, och det är bland dessa tämligen (över)utbildade grupper som Labour fortsätter att växa sig starkare i dag.
Tony Blair startade på många sätt Labours vandring från arbetarklass till medelklass. Corbyns misslyckade värv låg i att försöka para ihop dessa två i ett och samma parti, vilket blev omöjligt i och med Brexit. Starmer skiljer sig inte från Corbyn på denna punkt – att försöka ena två motstridiga krafter under en flagga är fortfarande strategin. Problemet är bara att den inte verkar fungera, oavsett vem som håller i rodret.
Här i Sverige laddar den socialdemokratiska föreningen Reformisterna sina batterier inför Socialdemokraternas nästa kongress, men det är svårt att undvika slutsatsen att deras tid redan har passerat förbi. Momentum, Reformisternas förebild inom Labour, sade sig vilja bjuda tillbaka arbetarklassen in i partiet igen, men deras reella insats blev att förmedla en skilsmässa. I resten av Europa, från Die Linke i Tyskland till Podemos i Spanien, ser vi samma sak: alla dessa ”vänsterpopulistiska” politiska försök har redan misslyckats.
Detta betyder inte att vänstern är död, bara att den håller på att ömsa skinn. Av allt att döma kommer dagarna då vänstern på allvar kunde representera stora majoriteter av arbetarväljare inte att komma tillbaka. Momentum, Podemos och Reformisterna visade sig inte representera en återgång till en gammal politisk era. De var i själva verket denna eras sista farväl.
