Inget mänskligt är mig främmande, sade en av de gamla romarna. Allt mänskligt ska vara dig främmande, säger våra dagars app-kultur.
Nyligen fick familjen behov av ett externt förråd och jag gav mig ut på nätet, som man gör, för att hitta ett lämpligt förvaringsföretag. Det gick smidigt och lätt få fatt i både bolag och lösning. Jag valde anläggning, förrådstyp och storlek och fick kontraktet på mejl i ett huj. Sedan var det bara att ladda ner appen och ge sig i väg. Väl framme vid inhägnaden körde vi fram till en kontrollpanel, höll fram mobiltelefonen och tryckte på ”öppna” på skärmen när bluetoothkontakt hade uppstått. Sedan kunde vi leta oss fram till förrådet, vars nummer vi fått på mejl och öppna dörren enligt instruktionerna som också landat i inkorgen.
Om jag nu hade varit litet mer fingerfärdig hade hela operationen kunnat äga rum utan att ha kontakt med en enda så kallad fysisk person, men jag blev inte riktigt klok på den kärvande mekanismen utan fick söka upp det kontor som trots allt fanns och plåga en uttråkad medarbetare med mina frågor. Sedan dess har vi varit tillbaka några gånger och klarar oss numera utan mellanmänsklig tidsspillan.
Det hela är sannerligen inte unikt för oss. Miljontals svenskar har allt oftare liknande upplevelser i alla möjliga sammanhang. Man får lån beviljade (ja, eller nekade) per app, betalar sina räkningar per app, studerar språk med hjälp av den förträffliga appen Duolingo. Man behöver inte trava iväg till banken eller ha stapplande samtal med okända. Räkningar hanteras hemma i soffan och ska man nödvändigtvis tala det där nya språket kan man alltid konversera med Duolingos digitala uggla.
Det fanns en tid när jag skulle ha skildrat utvecklingen med rätt stor entusiasm. Det är bekvämt. Man sparar tid. Det blir billigare och leder till ökad tillväxt när gamla företag kan dra ned på antalet anställda och frigöra arbetskraft, som kan gå vidare till ny och mer produktiv verksamhet.
Men numera känner jag mig inte lika säker. Blir inte systemet väldigt skört? Vad händer när elen går? Går friställda i butiker och bankkontor verkligen vidare till nya meningsfulla uppgifter? Vad händer med tilliten i ett samhälle när de mänskliga kontakterna blir färre? Och vad gör vi med den där extra tiden som frigörs? Något bättre än att kolla Instagram och Netflix? Verkligen?
För några år sedan var vi i Japan. Där stod vänliga herrar och spanade av gatan åt bilister som lämnade parkeringsgarage. I museibutiker föreslog vänliga damer vilken kassakö man skulle ställa sig i. Meningslös sysselsättningsterapi och resursslöseri? Ja, om man bara mäter i den gamla vanliga valutan.
Men om det är ett mänskligt liv, lika mycket som ett effektivt, man vill ha?
Digitaliseringen är förstås här för att stanna, men jag tror att vi litet oftare borde ta aktiv ställning till dess uttryck snarare än att betrakta dem som en sorts historiska nödvändigheter. Appostlarna (härmed nomineras uttrycket till listan med 2024 års nyord) kan göra imponerande ting. Men de behöver få litet tuffare mothugg.
