Sopor blev guld i händerna på avfallsbolaget Think Pink. Sedan blev guldet till sand. Ett tag tjänade man miljoner men för fyra år sedan slog polisen till mot företaget. I fjol väcktes åtal mot personer, som misstänks ha tagit emot stora mängder sopor, sorterat dem på ett otillfredsställande sätt och sedan dumpat dem i mark och byggen runt om i Sverige. Rättegången inleddes i tisdags.
Rapporteringen om Think Pink lider inte precis brist på bisarra detaljer och ännu en sådan kom i dagen i veckan när Expressen kunde berätta att företagets ägare, den självutnämnda ”sopdrottningen”, har bytt namn hos Skatteverket inte mindre än 16 gånger sedan 1990-talets början.
”Skärt barn har många namn”, som företagaren Jakob Kiefer skrev på min Facebooksida.
Det är fullt rimligt att man kan ändra sitt namn vid några tillfällen ifall man har starka personliga skäl. Men vad kan det finns för legitima orsaker att byta namn 16 gånger: en gång vartannat år i tre decennier? Jag har inte fantasi nog att komma på svar.
Porten till det ständiga namnbytandets glada värld öppnades på vid gavel på S-MP-regeringens och justitieminister Morgan Johanssons initiativ genom ett riksdagsbeslut 2016, då den gamla Namnlagen ersattes av den nya Lag om personnamn. Vid halvårsskiftet 2017 blev det fritt fram att byta namn så ofta man vill. Vad gäller val av efternamn finns fortfarande vissa begränsningar, men satsar man på ett namn som redan innehas av minst 2 000 personer är det bara att tuta och köra. Vad gäller förnamn kan man pröva sig fram lika ohämmat som om Skatteverket var en fast fashion-firma med fri returrätt.
Det här skedde inte i misshugg. Två av fyra syften som regeringen angav var just att det skulle bli enklare att byta namn och att hindren mot att göra det ofta skulle tas bort. Skälen som nämndes är svårare att begripa sig på, men i realiteten verkar det ha handlat om rädsla för att på minsta sätt verka gammaldags och sätta käppar i hjulet för individernas nycker och infall. De borgerliga jamsade med. Endast Sverigedemokraterna bjöd litet motstånd.
Remissinstanser varnade för missbruk men något så otrevligt trodde regeringen verkligen inte att folk skulle ägna sig åt. Jag vet förstås inte om just ”sopdrottningen” har haft ljusskygga bevekelsegrunder för sin flitiga korrespondens med Skatteverket, men jag vet att andra personer har haft det och använt namnbyten för att lura människor i affärer. I teorin kan man kolla personnummer i stället för namn på den man anlitar; i verkligheten går det ofta annorlunda till.
Vi har levt i den aningslösa välviljans tid och påminns om saken gång på gång: mobiler till inlåsta tonårskriminella, vidöppna fordons- och inkomstregister, id-krav hos myndigheter på en nivå som gjort det möjligt att skriva sig på andras adresser och avsätta styrelseledamöter i andras företag, LSS-miljoner till friska, utkvittering av obegränsat med pass... Och så fritt blås på namnbytesfronten.
En del har korrigerats. Det finns väldigt mycket kvar.
