Den tidigare kristdemokratiska EU-parlamentarikern, Sara Skyttedal, har de senaste dagarna åter lyckas stjäla mediernas rampljus. Få har nog undgått nyheten att hon presenterat ett nytt parti som ska kandidera till EU-valet i juni och faktiskt också till riksdagsvalet 2026 – Folklistan. Partiet har hon bildad tillsammans med välfärdsentreprenören och före detta socialdemokratiske politikern Jan Emanuel (som varit kolumnist på ledarsidan fram till dess att han tillkännagav att han aktivt går in i partipolitiken igen).
Folklistan presenterar sig som ett parti som inte ska vara som andra partier. Det är naturligt för ett nybildat parti – men här går man ett steg längre. Partiet ska inte ha något gemensamt övergripande program. Enligt Skyttedal behöver kandidaterna bara vara överens om att Sverige behöver skicka skickligare och mer färgstarka representanter till Bryssel samt att Sverige borde vara en tuffare förhandlare som nation och ”få ut mer” av EU-medlemskapet. När partiet på tisdagen presenterade sina kandidater – utöver de två grundarna – på listan spretade det också åt alla håll politiskt.
Inställningen att person är viktigare än ideologi kan möjligen sägas vara folklig. När det kommer till kritan är det dock tveksamt hur många som verkligen vill köpa grisen i säcken och rösta på personer enbart på grund av deras karisma. Utöver grundarna är de övriga namnen på listan helt okända för det stora flertalet väljare. Att vara en bra förhandlare är slutligen något annat än att vara bra på att nå ut.
Tidigare uppstickarpartier i EU-valen – Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ – har alla haft det gemensamt att de varit nischpartier med en väldigt tydlig inriktning. Folklistan förefaller vara motsatsen. Den blir i praktiken sina grundare. Tankarna går närmast till Ian och Berts Ny Demokrati som uppfanns några månader innan riksdagsvalet 1991 och bars fram av medierna.
Väldigt mycket har dock hänt sedan 1990-talet. Det krävs betydligt mer för att sticka ut och stå i centrum för debatten 2024 än det gjorde i en tid när Sverige hade fem etablerade partier och de allra flesta bara två tv-kanaler. Då fanns ett missnöje som inget parti lyckades fånga upp. I dag finns Sverigedemokraterna som ett ”etablerat antietablissemangsparti” som samlar en femtedel av väljarna och genom åren lyckats bygga upp en välfungerande politisk organisation med egna mediekanaler. I många sakfrågor står dessutom grundarna av Folklistan nära SD. Det var som bekant för att Skyttedal hörde sig för om att få kandidera för SD som hon fick lämna Kristdemokraterna.
I USA är det inte ovanligt att enskilda individer tar sig fram i politiken nästan enbart på sin egen utstrålning och sitt kändisskap. Men Sverige fungerar annorlunda. Möjligen finns det en del väljare som av ren trötthet på politiken kommer rösta på Folklistan för att ”röra om i grytan”. Men oddsen för att det ska räcka ända in i parlamentet är nog inte särskilt goda. Att behålla mediernas intresse i två månader är svårt även för två av Sveriges mest profilstarka personer.
Hade Skyttedal startat ett parti som profilerat sig på Cannabis-frågan hade hon rent av haft bättre möjligheter. Det är sant att det finns gott om färglösa politiker. Men så länge det är tydligt vad de står för kommer de ändå vara ett starkare kort än att stå för sig själv.
