Frågan tycks absurd men den stannar envist kvar i huvudet efter den senaste tidens turbulenta nyhetsflöde. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förklarade som regeringsföreträdare att de inte såg någon möjlighet för inkomstskattesänkningar inför arbetet med statens budget för 2012. Den snabbt uppdykande nya krisen har givit dem en orsak att skjuta på det femte jobbskatteavdraget som blivit en het politisk potatis. Strax därefter meddelade Sveriges Kommuner och Landsting att skatteintäkterna blir betydligt lägre än tidigare beräknat för nästa år. Sammanlagt fattas 5 miljarder för välfärdens finansiering. När inte pengarna kommer in kan de inte användas för att betala löner och inköp. Det betyder att skolor, förskolor, sjukvårdsavdelningar, äldreomsorg och barnsjukvård återigen måste spara.
Någon insikt om behoven i välfärden syntes inte när Moderaterna presenterade sina budgetprioriteringar. Istället föreslår de ännu en skattesänkning, den här gången på restaurangmomsen. Ett vallöfte som kostar 6 miljarder för att få billigare oxfilé på krogen. Till och med mer än vad kommuner och landsting måste spara. På Anders Borgs powerpoint-presentation skriver han om Ansvar för Sverige och att Prioritera välfärden. Det låter så bra och man vill så gärna tro honom. Men en verklig prioritering av välfärden skulle innebära att lägga fram ett konjunkturstöd till kommuner och landsting – och till alla unga som arbetar där eller hoppas på ett jobb. Moderaternas ansvar för Sverige blir en abstraktion som inte sträcker sig längre än till finansmarknadsregler och bankväsende. Inte oviktigt alls. Men människor av kött och blod som har sjuka barn eller gamla föräldrar – sådana är det ont om i Borgs powerpoint.
Ännu ett okänsligt förslag kom från Centerns förnyelsegrupp som vill att hälften av all sjukvård ska vara privat. Så har konkurrensen på vårdföretagens marknad fått bli viktigare som princip än att medborgarna ska få en god vård när den behövs. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd, för att se den senaste utvecklingen som en Thatcherisering av svensk politik. Genom att steg för steg dra åt svångremmen hårt runt välfärden, skapas ett starkt tryck på förändring, precis som i England på 80-talet. Till slut har man bit för bit genomfört en bred ideologiskt motiverad privatisering, med ökande ojämlikhet och växande klyftor som följd. För en regering som säger sig vilja prioritera välfärden borde valet mellan oxfile och sjukvård vara lätt. Men Allianspartiernas omsorg om välfärden är bara fernissa, tunn som en skiva carpaccio.
