När Finansinspektionen presenterade sin bolånerapport i veckan kunde myndigheten konstatera att svenska hushåll är pressade från tre håll. Bolåneräntorna har ökat, liksom hyror och avgifter. Samtidigt har inflationen tryckt upp levnadsomkostnaderna generellt. Genomsnittsräntan på bolån är i dag den högsta på 15 år. På bara ett par år har den ökat dramatiskt till följd av inflationschocken.
Många svenskar har helt enkelt räknat med evigt låga räntor och att skära guld på stigande bostadsrättspriser. De har köpt dyrt snarare än försiktigt. Men det finns ingen naturlag som säger att räntorna ska vara nästan obefintliga eller att bostadspriserna ska flerdubblas på ett par decennium. I den ekonomiska historien är 15 år ett hack i kurvan, även om samma tidsperiod lätt blir evigt ”normalläge” för vanliga bostadsköpare.
SCB konstaterade förra året att svenska hushåll är de tredje högst belånade inom EU – nästan en halv miljon per invånare. Endast Danmark och Luxemburg slår oss. Lilla Luxemburg är dock betydligt rikare än Sverige. Utvecklingen är dramatisk. Svenska hushåll har en dubbelt så hög skuldsättning i relation till BNP som för 30 år sedan.
Det här är förstås inte oproblematiskt. Det är lätt att bli blind för siffror. På 1990-talet ansågs det både dyrt och riskabelt att köpa en lägenhet för några hundra tusen kronor. I dag talar vi om miljoner som om det vore samma sak. Men en räntehöjning på två procentenheter får helt andra effekter på fyra miljoner än på 400 000 kronor. Många svenska hushåll har helt enkelt satt sig i en högrisksituation utan att riktigt förstå det.
Både högern och vänstern har skuld till utvecklingen. Svensk höger har lovordat ägandet som boendeform, men sett genom fingrarna med att bankerna i praktiken äger många svenskars bostadsrätter. Moderaterna har exempelvis länge varit motståndare till skärpta amorteringskrav och ville sätta dem på paus så sent som i valrörelsen 2022. Den svenska borgerligheten har till skillnad borgerligheten i en del andra länder inte sett några större problem med hushållens låneekonomi. Däremot har man varit pådrivande för att staten ska hålla igen och amortera på sina lån. Resultatet är att den svenska staten tillhör de minst skuldsatta i Europa samtidigt som hushållen tillhör den andra extremen. Men hade svenska staten lånat mer till investeringar under 2000-talets första decennier hade vi inte behövt ha en infrastruktur i fritt fall, samtidigt som ränteläget troligen aldrig gått ned till så extremt låga nivåer att hushållen såg det som fritt fram att dra på sig mångmiljonskulder.
Inte heller svensk vänster har haft särskilt mycket att invända mot lånekarusellen. Socialdemokraterna har länge prioriterat hög konsumtion hos hushållen framför sparande. Ränteavdraget förblev en helig ko även när räntorna närmade sig nollstrecket. Att hjulen ska snurra och sysselsättningen vara hög har varit överordnat oavsett de strukturella effekterna på samhället eller medborgarnas ekonomiska beroende av stat och banker.
Vänstern har även med näbbar och klor försvarat en hyresreglering som i praktiken gjort det olönsamt att bygga hyresrätter och väldigt lönsamt att omvandla hyreshus till bostadsrätter. Skälet till att de som får köpa loss sina hyresrätter gör en stor vinst på kuppen är att samma hus är betydligt mer värt som bostadsrätt än hyresrätt, något som beror på hyresregleringen.
Som Expressens politiska redaktör, Patrik Kronqvist, påpekade nyligen efter ett studiebesök i Helsingfors (Expressen 17/2) har Finland lyckats avreglera sin hyresmarknad med lyckat resultat. Bostadsköerna är borta och hyrorna ändå rimliga jämfört med Sverige. Det byggs fler hyresrätter och behovet av billiga hyresrätter för låginkomsttagare tillgodoses av de kommunala bostadsbolagen, som gör en behovsprövning. I Sverige kan många gånger hög- och medelinkomsttagare tjäna på att bo i subventionerade hyresrätter. Kapitalet som de skulle satt i bostaden ger högre avkastning på börsen. Det är knappast ett rättfärdigt system. Den finska modellen är dessutom fullt förenlig med målet att ha en socioekonomiskt blandad befolkning i olika stadsdelar.
Det är nämligen inget fel på hyresrätten som sådan. I både Tyskland och Frankrike är det dubbelt så vanligt att bo i hyresrätt som i Sverige. Sparandet sker inte främst i bostaden.
Att svenska hushåll blivit så sårbara för räntemarknaden beror på att hushållen sett bostaden som en investering. Över tid tenderar mark- och fastighetspriser visserligen att stiga, inte minst i storstäder. Men vinsten är i praktiken en illusion så länge man inte säljer och flyttar till hyresrätt, ett betydligt billigare boende eller dör. Resultatet är främst möjligheter att låna ännu mer på bostaden och ökad ojämlikhet i samhället när barnen kan kassera ut föräldrarnas bostadsvinst i form av arv.
Fastighetsspekulation är ett problem runt om i världen som är svårt att komma runt i en fri marknadsekonomi. Men Sverige är tämligen unikt i att ha gjort en stor del av befolkningen till fastighetsspekulanter. Först när inflationen slår till är det många som inser de miljontals kronorna faktiskt inte bara är siffror. I nuläget skulle det i princip räcka med en ny oväntad kris som driver upp inflationen och vi riskerar en fastighetskrasch.
Sverige behöver helt enkelt en politik för att uppmuntra sparande och investerande i andra och mer produktiva saker än det egna boendet.
