Under 2020 delade Allmänna arvsfonden ut hela 799 miljoner kronor. Detta hisnande belopp var en ökning med 50 miljoner kronor från föregående år och saknar motstycke i fondens snart hundraåriga historia.
Arvsfonden bildades 1928 efter att arvsrätten hade begränsats genom att kusiner och mer avlägsna släktingar uteslöts. Arv från personer som avled utan arvingar eller något testamente tillfaller i stället fonden, vars medel skulle användas till förmån för behövande. Sedan en ny lag trädde i kraft den 1 juli innefattar det barn, ungdom, personer med funktionsnedsättning samt äldre över 65 års ålder.
Att arvsrätten alls inskränktes berodde främst på praktiska svårigheter. Dels var familjer generellt större förr än i dag, vilket ledde till att laglotten ofta blev mycket liten då den skulle delas mellan flera kusiner. Dels kunde arvingar vara svåra att spåra då Sverige ännu levde i sviterna av den stora utvandringen till framför allt USA.
LÄS MER: Låt arvsfondens pengar gå till vården istället för vänsterprojekt
Dessa problem har i princip helt försvunnit. De flesta av dagens familjer är jämförelsevis mycket små, vilket gör att arvslotten inte splittras nämnvärt. Därtill kommer att många människor anser kusiner vara del av den nära släkten.
I stället har nya praktiska problem uppkommit. I takt med att arvsfonden stadigt har växt i omfattning har möjligheten för oseriösa aktörer att utnyttja systemet ökat. Fonden har också återkommande kritiserats av bland andra Riksrevisionen för att inte kontrollera utbetalningarna ordentligt.
Såväl rena nöjesprojekt som politisk aktivism har godkänts under årens lopp. 2017 varnade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för att fondens pengar till och med gått till islamister. Detta innebär inte att alla, eller ens flertalet, projekt är oseriösa. Men att det alls sker är ett stort problem och inte minst en förolämpning mot de avlidna vars pengar fonden förvaltar.
Det största problemet med Allmänna arvsfonden är dock principiellt eftersom det inskränker äganderätten. Att avlidnas egendom automatiskt tillfaller staten vid avsaknad av ”legitima” arvingar, tillskriver staten en större rätt till egendomen än den avlidnes släkt.
LÄS MER: Stäng av bidragskranen och befria civilsamhället
Då det dessutom är staten själv som, genom lagstiftning, avgör vilka arvingar som är ”legitima”, antyds att egendomen egentligen alltid har tillhört det offentliga och endast av nåd tillåts handhavas av medborgarna under särskilda omständigheter
Naturligtvis måste arv som inte har någon naturlig mottagare hanteras på något sätt och då kan den Allmänna arvsfonden vara en rimlig lösning. Men då måste det garanteras att pengarna används på ett lämpligt sätt och de bör bara tillfalla fonden som en absolut sista utväg. I övrigt bör grundprincipen vara att privat egendom ska förbli i privata händer.
