Den tunna volymen på drygt 100 sidor ramas in av ett vitt omslag med ett litet porträtt i mitten, en ung mörkhårig flicka vars allvarliga ögon är förlagda i skugga. På omslagsfliken, det sista man ser innan man slår ihop boken finns ännu ett porträtt: en rödhårig, äldre dam som beslutsamt tittar in i kameran.
Filmaren Marceline Loridan-Ivens sparsmakade självbiografi har fått genrebeteckningen memoar. I själva verket är det ett långt hjärtskärande brev, som i ett andetag berättar ett liv från den ödesdigra deportationen vid femton års ålder och fram till i dag. Jag är van vid att ta del av vittnesmål om Shoah, som är judarnas ord för Förintelsen, jag har dessutom läst otaliga akademiska och skönlitterära verk om ämnet. Under läsningen inser jag att Loridan-Ivens formulerar efterverkningarna av Förintelsen med en ny och skakande klarhet. Det handlar inte bara om känslan efteråt, inte om svårigheterna att hitta ett hem, insikterna om att alla andra mördats - Loridan-Ivens drar också konsekvenserna av allt detta. I en kort reflektion undrar hon om hon ärligt kan säga att livet, som det blev efteråt, var värt att leva? Hon när en tveksam förhoppning om att hon skulle kunna svara ja på den frågan om hon får den, men hon återger också ett samtal med en väninna, som svarar nej.
Detta väninnans "nej" är ett dråpslag mot vårt samhälle. En värld som inte lyckats lyssna bättre till de överlevande, som inte lyckats lindra plågorna och inte heller stått tillräckligt starka mot den tilltagande antisemitism som Loridan-Ivens iakttar i sitt Frankrike i dag.
Denna samhällskritik gör boken unik, eftersom den som vittnesmål inte bara skildrar lägren, nazismen och dess framväxt och judarnas totala övergivenhet under kriget utan också framhåller hur ensamheten i lägren efter befrielsen bara förbyttes mot en annan sorts dödlig ensamhet. Omgivningens tystnad och de egna minnena försatte den unga flickan i en evig exil från mänskligheten. Hon, som trots allt återvänt till sin ursprungsfamilj, där alla utom hon själv och fadern sluppit undan lägren och överlevt. Men familjen förstår henne inte. Deras önskan om att glömma och leva vidare går stick i stäv mot det som boken egentligen handlar om: att minnas. I lägren fick Loridan-Ivens ett kort brev från sin far som som arbetade i en annan del av det. ”Min kära lilla dotter” - så löd brevets överskrift, men de följande raderna är som utplånade ur författarens minne. Det är runt detta brev och minnesförlusten av dess innebörd berättelsen cirklar.
Det andra som skiljer denna memoar från andra berättelser om Förintelsen är att det inte bara är ett vittnesmål, utan också en kärlekshistoria. Loridan-Ivens beskriver en vild, underbar och plågsam kärlek till fadern. Hon berättar sakligt hur hela familjen dör med honom, syskonen kommer att ta livet av sig en efter en för att han aldrig återvänder. Denna kärlek som driver berättelsen framåt gör boken fullständigt naken, omöjlig att distansera sig från. Den krassa tonen, det raka berättandet kan inte skydda oss från det rop efter kärlek och gemenskap som kommer att diktera ett helt liv.
Och du kom inte tillbaka är ett minnesarbete och ett vittnesmål, dessutom ett litet litterärt mästerverk.
