Vigdis Hjorth vill att vi ska skrika ut våra hemligheter

Författaren Vigdis Hjorth var sist ut i GP:s späckade monterprogram. Samtalet med redaktör Jenny Högström handlade om allt från norsk black metal till varför man ska skrika ut sina hemligheter.

ANNONS
|

Den som detaljstuderat scenprogrammet för GP:s monter under bokmässan ser att upplägget skiljer sig åt mellan de olika gästerna. Somliga intervjuas av GP:s journalister och redaktörer medan andra bjudits in för ”ett samtal med...”.

Det finns en kategori till. Showen. De som tar över den 20 minuter långa sittningen och gör den till sitt kalas.

Alldeles efter att norska Vigdis Hjorth varit i GP:s monter ser jag Björn Ranelid på en intilliggande scen. Med blottat tigerbröst vinklar han överkroppen ut över damerna längst fram och berättar om kääärrrrrleken. Stämningen blir på samma gång uppsluppen och kompakt, syret är liksom redan på upphällningen så här på söndagen.

ANNONS

Hjorth sätter lampan på livslögner

Men nu skulle det inte handla om Ranelid utan om nästan lika produktiva Vigdis Hjorth från norska Nesøya. Trots att det är mässans sista stabbiga timmar äntrar hon GP:s monterscen med en bokstavligt talat framåtlutad energi.

Hon ska prata om sin senaste roman ”Femton år – Den revolutionära våren” som handlar om trettonåriga Paula som tjuvläser sin mammas brev till mormor och inser att mamman har ljugit. Hjorth kan det där med att sätta lampa på livslögner.

”Vem kan dissekera medelklassfamiljens existentiella ångest så? Riktigt fixera fenomenet, dra ut flugbenen ett och ett, fästa den ryckande kroppen i den starka solen och grymt bränna med förstoringsglaset”, skrev GP:s Sanna Samuelsson i sin recension.

– Jag vill gärna komma med fart och tempo i mitt skrivande och i det mesta jag gör. Just med den här berättelsen behövde jag stilla mig eftersom huvudpersonen Paulas process går långsamt och tar tid, säger Vigdis Hjorth till GP:s Jenny Högström och fortsätter:

– Paula får en ny blick på sin familj, vilket väl sker någon gång i alla barns liv. Jag är dessutom övertygad om att allt som det inte i pratas om i en familj fortsätter pågå under ytan, det försvinner inte för att man blundar.

ANNONS

Black metal och fattig-Norge

Vigdis Hjorth berättar om en väninna vars pappa dog när hon var sju. Först långt senare råkade hon överhöra ett samtal mellan två äldre släktingar och insåg plötsligt att pappan inte drunknade. Han dränkte sig.

– Hon hade alltid haft en känsla av att något inte stämde, men trodde att det var henne det var fel på.

Samtalet i montern gör några kraftiga girar kring de fattiga åren i norsk historia, innan oljan, synen på religionen och söndagsskola och varför black metal blev så stort i Norge.

Vigdis Hjorth vänder och vrider och jonglerar varje boll som Jenny Högström hinner kasta till henne. Men återvänder till det där med att inte vara tyst, att säga saker högt. Skrika om så krävs.

– Det finns så många undertryckta skrik bland oss. Och inte bara bland kvinnor, det är unga män som toppar självmordsstatistiken. Vi behöver alla lära oss att skrika mer.

Vigdis Hjorth

Namn: Vigdis Hjorth

Ålder: 64 år

Bor: På Nesøya i Asker, Norge.

Familj: Tre vuxna barn, två döttrar och en son.

Böcker: Tjugotalet romaner, bland andra ”Om bara” (2001), ”Arv och miljö” (2016) och ”Är mor död” (2020).

Priser: Cappelenpriset, Aschehougpriset och Bokhandlarpriset

Aktuell: Med ”Femton år - den revolutionära våren.”

ANNONS