Den känns redan avlägsen, den där veckan i augusti när man kommer ut på gatan på morgonen och slås av att något är annorlunda. Och man tittar sig omkring en stund och så kommer man på det: det är barnen.
Gatan är full av barn som är på väg till skolan med stora ryggsäckar på ryggen, vissa går ensamma, andra hand i hand med en förälder. Kanske är det första skoldagen någonsin, kanske väntar bara ännu ett år i raden. Kanske är stegen ivriga, kanske dröjande, motvilliga.
Fransmännen kallar skolstartstiden för ”la rentrée”, återkomsten, den tiden på året då folk kommer hem från semestern och allt börjar om igen. En tid för nya projekt, en tid då man drömmer om att lära sig något nytt.
Poeten Peter Lindforss uttryckte det så här:
Jag tycker om mörkret
Jag längtar alltid till hösten
Det är då livet börjar om
som en skolgång som aldrig tar slut
Det är en underbar tanke – att få fortsätta lära sig saker, få öppna ständigt nya böcker. Få flytta upp i en ny klass varje augusti, som ett yttre bevis på en inre utveckling.
Jag minns en gång när mina föräldrar hade hört ett radioprogram om staden Calcutta i Indien, där fattiga människor bodde tätt intill varandra på gatan. Det här var på 1970-talet, då Calcutta ofta användes som en symbol för världsfattigdomen.
I programmet angavs hur många invånare per kvadratmeter Calcutta hade. Och mina föräldrar fick då för sig att räkna ut hur många personer det motsvarade på vår ganska ordinära villatomt i Fristad utanför Borås.
Jag minns förstås inte den exakta siffran. Säg att de kom fram till att 100 personer skulle ha bott på vår tomt, kan det vara rimligt? Det jag minns med säkerhet är att jag tittade ut i trädgården och föreställde mig den full av indiska familjer i färgglada kläder som inrättade sig på altanen, vid potatislandet, bakom vinbärsbuskarna.
In i det sista skickade han dikter i SMS-form till ett fåtal betrodda vänner.
Detta är faktiskt ett av mina favoritminnen av mina föräldrar. De hade ingen utbildning att tala om – med sin realexamen räknades min pappa närmast som en professor i släkten.
Men efter ett radioinslag om en stad på andra sidan jorden kunde de få för sig att göra en komplicerad uträkning, helt enkelt för att det var roligt och intressant. Det är ståtligt, tycker jag.
Det visar på en lust att lära sig.
Det är just den lusten man önskar skolbarnen med sina ryggsäckar. Den gör livet mycket roligare.
Peter Lindforss, han som skrev dikten ovan, hade säkert också en vilja att lära sig saker. Hans liv var åtminstone händelserikt.
Som ung var han kompis med Leonard Cohen (han skrev en bok om det) och på 1980-talet verkar han ha tillhört innefolket i Stockholm. Han översatte massvis av böcker och skrev låttexter åt flera kända artister. Han har bland annat skrivit texten till Mikael Rickfors hitlåt ”Vingar”.
Och så gav han ut minst sex diktsamlingar.
Men hans stjärna dalade, han förlorade sin bostad och de sista åren levde han som uteliggare. Trots det slutade han aldrig skriva. In i det sista skickade han dikter i SMS-form till ett fåtal betrodda vänner. Han dog i en portgång i Stockholm 2015.
Om nu temat för den här texten är lärande, vad lär vi oss av detta?
Kanske bara att livet kan vara mycket hårt.
Även det är en lärdom, men en som man hoppas att skolbarnen med sina ryggsäckar ska slippa göra på länge än.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
