"Men så flytta på dig!" skriker den unge, mycket välklädde mannen och knuffar sig fram ur väntkuren på Järntorget. Jag kommer inte på något bättre att säga än "Är du helt dum i huvet eller?" Det var ju inte så briljant, jag önskar verkligen att jag kunnat göra bättre ifrån mig. Fast i min parallella verklighet hinner jag ikapp honom, tar ett stadigt tag i hans rosa slips och säger "Min lille vän, så där gör man inte!" Jag drar upp honom så han får stå på tå med darrande underläpp. I skrivande stund funderar jag över om han var psykiskt frisk och får lite dåligt samvete. Kanske skulle jag i den andra verkligheten ha gett den lille sprätten en kram i stället?
Mina tankar ljusnar och jag minns ett tillfälle i våras då jag, på samma plats, väntade på vagnen. Kvinnan bredvid mig på bänken knuffar mig försiktigt i sidan och pekar på en gråsparvsunge som burrar upp sig och piper vädjande. Hon ler och det är tydligt att hon tycker den är söt, men hon säger ingenting. Jag gissar att hon inte talar svenska. Antagligen har hon ingen aning om att många kallar gråsparvarna för luftens råttor. Hon vet nog inte att djur som det finns många av och som ser lite trista ut, dem uppskattar vi inte i det här landet. Jag påminns om den lille pojken på spårvagnen i våras som ömt kramade en maskros i sin hand. Han visste inte att det fanns blommor som kallas ogräs. Det finns ett foto av mig i den åldern där jag ligger i gräset bland maskrosor. Min mamma brukade hävda att jag älskade maskrosor när jag var barn, men det var nog mest hon som gjorde det. Eller så har jag tappat kontakten med min maskroskärlek. Fast jag har ju en maskrosgul vägg i köket som gör mig glad.
Spårvagnsföraren leder oss genom mörker och tristess, likt en präst sin församling.
En glad färg räcker dock inte för att hålla världens elände på avstånd. Och jag kan inte ens fantisera om att ta Putin, Netanyahu och Hamas ledare i hampan och säga åt dem att sluta. Men jag orkar inte heller ständigt bära på känslan av hjälplöshet som infinner sig så snart jag lyssnar på Dagens Eko. Så efter att jag satt in en summa till Röda Korset behövs kraftfullare åtgärder: Gulliga djur och roliga klipp på Instagram. Just nu är det mest uttrar och komiker från Finland och Island. Utan uttrarna skulle jag hamna i missbruksträsket, frestelserna finns överallt: Skumtomtar och choklad i travar. Jag måste verkligen hålla mitt inre barn stadigt i handen så jag inte senare finner mig själv med kladdiga fingrar i soffan efter att ha öppnat alla luckor i chokladkalendern! I år anföll julen innan jag gjort upp en strategi, så jag har redan trillat dit ett par gånger, men nu har jag en plan: Jag sätter upp en ljusslinga i bokhyllan! På så sätt får jag en lite julig stämning utan att känna mig som en ryggradslös mes. För det handlar ju om det: Principer. Julen börjar i advent! Ja, jag vet, vad spelar det för roll? Men ändå, jag behöver något att uppröras över som jag kan påverka. Jag kan åtminstone stå upp mot tomtearmen!
I den svarta morgonen sitter människorna med böjda nackar. De färglösa ansiktena blir ännu blekare i skenet från mobilerna. Mörka kläder för tankarna till kyrkbänkar på en begravning. Men vi är bara göteborgare i en spårvagn i november. Spårvagnsföraren leder oss genom mörker och tristess, likt en präst sin församling. Vi är gråbleka och trista och det finns alldeles för många av oss i den här vagnen. "Är det måndag idag"? Den gamle mannen tittar frågande på mig. Ja, svarar jag, det är verkligen måndag idag. Då slår det mig att jag har ett maskrosgult paraply – det ska jag börja använda!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
