Bishop Rock ligger långt ut i Atlanten och jag har alltid velat komma dit. Inte bara för att det är Englands högsta fyr utan också för att detta är världens minsta bebyggda ö.
Denna västliga utpost i ögruppen Isles of Scilly består av en liten klippa som inte är mer än 45 meter lång. I fyrlitteraturen har öns storlek liknats vid tre tennisplaner. Det är en missledande jämförelse – klippan är allt annat än fyrkantig, platt och grön. Dess mörka klippor för snarare tankarna till en skräckfilm. Storleken på klippan är – för att vara exakt – 0,000736 kvadratkilometer.
Det sägs att på medeltiden var detta platsen för ett ovanligt dödstraff, där en brottsling kunde lämnas på skäret ”until the sea swallowed him up". Det lär inte ha tagit så lång tid eftersom det alltid går sjö här och klippan knappt sticker upp vid högvatten. Hundratals fartyg gått under i detta område i storm, mörker eller dimma - i värsta fall alla tre på en gång.
För tvåhundra år sedan föreslogs följaktligen att en fyr skulle byggas här. Det tog som vanligt tid att komma till skott och först 1847 började man bygga en fackverksfyr i stål, inte helt olik Pater Noster eller Måseskär. I februari 1850 var den nästan klar då en vinterstorm spolade bort hela alltet. Men skam den som ger sig – fyrbyggaren James Walker började bygga i sten i stället.
Det var dock lättare sagt än gjort. Klippan står i princip helt under vatten vid flod så den lägre delen av fyren kunde bara byggas när det var lågvatten, alltså vid två tillfällen per dygn.
Det sägs att på medeltiden var detta platsen för ett ovanligt dödstraff, där en brottsling kunde lämnas på skäret ”until the sea swallowed him up".
1858 invigdes till slut fyren men ganska snart stod det klart att den var för både för låg och för klen. Stormarna skakade tornet så att fyrvaktarnas saker trillade ner från hyllorna och vad värre var – lanterninen fick mycket stryk. Till exempel spolades den 150 kilo tunga stormklockan bort i januari 1860. Alltså byggde man efter några år på ytterligare 12 meter, till totalt 44 meters höjd, vilket gjorde detta till Englands högsta fyrtorn. Samtidigt förstärktes hela tornet genom att ett yttre lager av stenblock murades på hela byggnaden. Fyren blev alltså både högre och tjockare.
Jag vill alltså försöka landstiga på den minimala klippan och hyr en lokal båt i Hugh Town på huvudön St Mary’s. Föraren av båten heter Thomas och är tolv år. Han ser lite dämpad ut men det visar sig inte vara oro utan sorg över att en vilsen valross just sänkt hans egen lilla segelbåt i tron att det var ett isflak (men det är en annan historia).
Thomas och hans pappa James Stedeford kör oss ut mot fyren. James pekar ut och namnger snart sagt varje klippa med minst två namn – först klippans namn och sedan namn på det eller de fartyg som gått under där. Det inger en fasansfull känsla. Hade Dante fått motsvarande guidning så hade helvetets förgård kanske i stället gestaltats av ett stormigt hav och svarta klippor.
Vi har valt en dag som är ganska stilla – trodde jag. Men trots att det bara blåser ett par sekundmeter så rullar dyningen in och eftersom den tidvattenströmmen sätter åt motsatt håll så är det grov och konstig sjö. Hela Atlanten rullar in och liksom snubblar på tidvattnet.
Det står klart att jag inte kommer att kunna komma i land, utan jag får betrakta fyren från båten. Förr firades fyrpersonalen upp eller ner med ett slags travers från båten längs en lina som var fäst i fyren, men den utrustningen har vi inte nu.
Det var ingen dans på rosor att arbeta här ute. Personalstyrkan på
fyra man fick springa mycket i trappor – invändigt finns åtta våningar, lanterninen oräknad. Sovplatserna var byggda längs de runda väggarna vilket gjorde att kojerna var bananformade. Bäst var att sova på sidan så om man skulle vända sig, fick vändningen ske på längden. Fyrvaktarna var i tjänst i flera veckor i sträck medan deras familjer bodde på St Mary’s.
Men det gick aldrig att förutsäga exakt när skiftena skulle ske, eftersom vind och sjögång avgjorde allt. Ett exempel är det team från BBC som i december 1947 fick komma ut till Bishop Rock för att sända en julhälsning härifrån. De skulle stanna i några dagar – men det blev i stället fyra hela veckor innan de kunde glida längs repet till den väntande båten.
En tydlig illustration till vågornas kraft och höjd är den lilla dörren in till fyren. Den sitter drygt tio meter ovanför normalt högvattenstånd. Den 5 februari 1994 tryckte enorma vågor in den tvåhundra kilo tunga dörren gjord i kanonbrons. Den hittades bucklig inne i fyren och finns numera utställd på the National Maritime Museum i Falmouth.
Men då var fyren obemannad; den automatiserades 1992 och den sista fyrvaktaren lämnade den 21 december samma år – med helikopter, eftersom man 1976 hade byggt en helikopterplatta högst upp på fyren.
Vi cirklar runt fyren och även om jag är lite besviken över att inte kunna komma i land så är jag nöjd över att ändå ha kommit så nära världens minsta bebyggda ö. Efter en stund föreslår James att vi i istället ska åka till the Mermaid. Jag letar förgäves på sjökortet efter detta namn, men James har redan vänt båten och är på väg mot denna pub i hamnen på St Mary’s.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
