David hade lovat hjälpa till att hitta Älvsborgsgatan. Jag bodde på Krukmakaregatan och han på nästa gata längre upp: Mariebergsgatan. Sedan kom Gråberget, och då var det slut på Majorna. Men sedan skulle det komma ett Majorna till, och där låg Älvsborgsgatan.
Vi gick förbi en kyrkogård och nådde allt högre i terrängen tills husen och marken tog slut och avgrunden öppnade sig. Där fanns det duvslag. Det var ingen tröst.
Vi klättrade nedför bergssidan och upptäckte spårvagnsspår. Vi följde dessa ner till Mariaplan, som inte liknade något vi sett i det Majorna vi kände till.
Plötsligt var vi på Älvsborgsgatan. Vi gick in på en gård och letade oss fram till rätt uppgång, och på andra våningen satte jag nyckeln i låset och vred om.
— En sådan gemen lyx! utbrast David. Du har badkar!
Inte nog med det, utan det fanns toalett också och varmvatten. I rummet låg en brunmurrig linoleummatta som på sina håll hade tappat sitt linoleum. Jag tog fram min runda tändare och lade den på golvet. Den rullade iväg mot gatan till. Vi gick efter och tittade ut. Där kom trean.
— Det är samma vagn som i det första Majorna, sade jag. Den måste gå runt Gråberget på något vis.
— Du kommer att må som en prinskorv här, sade David.
***
Jag satt på trean. Vid Järntorget kom det på en dam som satte sig nästan längst fram till höger. Hon hade svårt att komma till ro, vred och vände på sig, och pratade rakt ut i luften.
— Alltså! Kommer förbi! Kommer ändå förbi! Men cykeln! Men cykeln får stanna! Lilla Teatern! Lilla Teatern.
Spårvagnen hade satt sig i rörelse igen, och vi åkte mycket riktigt förbi Lilla Teatern. För varje butik vi for förbi på Södra Allégatan läste hon upp vad de hette. Hon läste trafikskyltarna också.
Och gatuskyltarna:
— Mellangatan! Västra Skansgatan! Kaponjärgatan! Östra Skansgatan! Skolgatan! Husargatan! Sprängkullsgatan!
Vi kom till Hagakyrkan och då blev det stopp vid hållplatsen. Några kom på; ingen gick av. Här fanns inte mycket att läsa för damen.
— Smyrnakyrkan! Smyrnakyrkan. Smyrnakyrkan.
Så rasslade spårvagnen igång igen, men den körde bara några meter. Stopp igen.
— Smyrnakyrkan. Smyrnakyrkan. Smyrnakyrkan.
Plötsligt blev damen tyst.
— Smyrnakyrkan, sade hon sedan sakta och tydligt. MEN KÖÖÖR!
***
Johan tog med mig till Ballonghålan, som låg i en källarlokal på Vasagatan. Skyltfönstren befann sig i knähöjd men kompenserade det ofördelaktiga läget med braskande versaler: BILLIGT BILLIGT BILLIGT och ALLT SKA UT och MKTMKTMKT BILLIGT.
Här kunde man fynda. Vi gick in.
Varje vara hade ett ”vanligpris” som låg betydligt högre än ”här nu”-priset. Lego för 1 000 kronor kunde man köpa för 650 kronor. Nästan allt var jättebilligt och kostade mindre än tio kronor. Alla skyltar var handtextade på vitt eller brunt omslagspapper. Och nästa vecka skulle det komma 3 000 björnar.
Vi hamnade snart i bilavdelningen. ”NU HÄR! Vi har den grymma bilen med klor som biter” lät som något utöver det vanliga, men vi blev också lockade av ”Det går FORT FORT FORT FORT FORT FORT FORT på bakbenen”. Vilken skulle vi välja? Min blick föll på ett anslag som löd: ”Försök inte testa många många fler än ni tänker köpa.”
Vi valde FORT FORT FORT-bilen. Den kostade 28 kronor, långt under vanligpriset. Vi gick till Flygarns Haga för att ta en kopp kaffe och testa bilen. Vid första försöket snurrade den runt några varv och for sedan in i väggen. Vid andra försöket kröp den sakta framåt. På alla fyra benen.
