Klockan är 10.51 en solig februaritorsdag och jag sitter i mitt kök med min gipsade högerfot i högläge på en pall i furu.
Jag äter en sen frukost: knäckebröd med ost och snabbkaffe. Katten sitter i fönstret och spanar ut över smältande snö och de öar av fjolårsgräs som skymtar därunder. Hon tycks, likt mig själv, längta efter våren.
I tidningen läser jag om att alla restriktioner släppt. Folk känner sig fria, pånyttföda och glada. På bilderna i tidningen dansas, kramas och skålas det. Själv känner jag mig instängd, trött och nedstämd. Avståndet till dans känns längre än vanligt.
Det var en joggingrunda som ställde allt på ända. Dumdristigt övermod i en isig utförsbacke och så pang! Fraktur i fotleden, ambulans, operation och sex veckor med gips. Åtta veckors sjukskrivning.
Denna februaritorsdag har startat med ett, ur svensk synvinkel, misslyckat skidlopp på tv. Efter denna besvikelse tänker jag en stund på att ta en dusch, men inser att detta skulle bli ett alltför vanskligt företag.
Humöret är ändå på väg att vända. För när solen lyser genom skitiga köksfönster och våren anas är det svårt att helt gräva ner sig.
Jag läser i stället några rader av poeten Bengt Cidden Andersson.
”När doktorn tittade
på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
för doktorn sa ju
fotbollsspelare.”
Jag känner igen mig. I operationssalen strax innan jag sövdes är jag alldeles säker på att någon kallade mig för löparen. Trots en insikt om att jag bara är en av hundratusentals motionärer kändes det fint på något vis.
Vi nöjer oss, filar ner drömmarna till realiteter som är mer hanterbara.
Bengt Cidden Andersson var heller ingen elitfotbollspelare. Karriären utspelade sig vad jag förstår i de småländska gärdsgårdserierna. Utöver fotbollsspelare var Cidden alltså poet och dessutom rörmokare. Mest känd är han för diktsamlingen Hela bollen ska ligga still från 1991, en bok helt ägnad åt dikter om fotboll. Redan 1993 drabbades Cidden av en stroke som gjorde att han tappade talförmågan. Bengt Cidden Anderssson avled 2013.
Vid köksbordet i februari, med foten på furupallen, tänker jag på Cidden och alla andra som inte nådde sina drömmars mål. De allra flesta av oss gör ju faktiskt inte det. Vi nöjer oss, filar ner drömmarna till realiteter som är mer hanterbara. Cidden beskriver det bäst själv i dikten Hoppet lever:
”Först skulle jag bli bäst
i världen
spela i allsvenskan
i alla fall i Läckeby
div 6 södra Möregruppen
eller B-laget söndagar klockan 11”
Mina drömmar är just nu högst modesta. De handlar om B-laget för att tala med Cidden. Jag vill kunna gå igen innan sommaren, jag vill kunna duscha utan att riskera livet och jag vill någon gång kunna springa igen.
Att drömma stort är fint, men att drömma litet känns tryggare.
I alla fall från min position just nu, vid köksbordet en torsdagsförmiddag i februari. Med högerfoten på en furupall.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
