Eftersom Claudia skulle åka tillbaka till Tyskland tidigt nästa morgon beslöt vi att samlas och höra på Beatles samtliga studioinspelningar. Ölen tog slut ganska tidigt, ungefär vid Rubber Soul, men vi hade kaffe och te. Sedan tog Beatles slut. Stämningen var fortfarande god. Vi kom överens om att följa Claudia till tåget.
— Om vi följer henne till tåget kan vi lika gärna åka med till Köpenhavn, sade någon.
— Rødt farvestof! sade Maths. Grøn Tuborg!
Alla tyckte att det var en utmärkt idé, men ingen hade pengar.
Lotta och Gun utsändes i riktning Majvallen till en egyptier de kände för att låna några hundra. Sedan gick vi ner till stationen och klev på 04.00-tåget.
Energin dalade utefter hallandskusten. Skåne kändes ovanligt långsmalt. Köpenhamn dök upp i det grå måndagsdiset. Vi tog farväl av Claudia och frågade henne en sista gång vad ugglan sade.
— O-ho, sade Claudia.
— Nej: U-hu.
— Å-hå, sade Claudia.
Gun hade med sig sin postsparbanksbok, och med den gjorde vi ett uttag så att det räckte till bøf och øl. Vi gick på en bodega och tog en gammeldansk. Sören tittade länge på sitt glas.
— Den skall ner, sade han.
Det var inte så livat i Köpenhamn. Vi tyckte att folk såg rätt trötta ut. Vi köpte ett paket Cecil som vi rökte sakta och metodiskt.
Äntligen var det dags att åka hem till Göteborg. Vi somnade före Skodborg Strandpark.
***
Vi skulle flytta från Godhemsgatan till Älvsborgsgatan. Det var ingen lång bit, men jag fick ändå hyra lastbil och det blev samma släpande upp och ner för trappor som vid en längre flytt. En fördel var förstås att lastbilen inte behövde packas så noggrant: det var lätt att köra några extra vändor.
— Äsch, nu kör vi första lasset, sade jag. Fortsätt ställa grejer här på trottoaren så är vi snart tillbaka.
Jag sprang fram till fönstret igen. Det var samma löpare där. Och tillbaka till teven. Var skulle jag titta egentligen?
Sven satte sig bakom ratten och backade ut. Vi kunde inte ta Kungsladugårdsgatan, för där var det någon sorts avspärrning, så vi körde Slottsskogsgatan ner till Mariaplan. Där var var det också avspärrat, men man kunde köra på kanten och fortsätta Slottsskogsgatan nedåt.
Vi svängde in på Ostindiegatan. Där blev det stopp vid Älvsborgsgatan.
— Men vad är detta? sade jag och hoppade ut.
Det var massor av folk överallt. Var det kappsegling? Plötsligt började alla hurra. Ute på gatan kom några människor springande med siffror på bröstet. Det var Göteborgsvarvet!
Efter den första klungan, som höll mycket god fart, blev det litet tomt — men så fort vi försökte tränga oss emellan med lastbilen kom några nya löpare.
Och snart kom stora klungan. Den vällde fram mellan träden och husen. Alla slet till sig något att dricka från ett bord vid trottoaren, och sedan slängde de plastmuggarna längs vägen. Fottrampet blandades med krasandet från plasten. Jag klättrade upp i lastbilen igen.
— Jag fattar inte hur vi skall köra för att komma runt det här, sade jag.
— Nej, det är ju de som kommer runt oss, sade Sven.
Jag såg framför mig hur alla mina timliga ägodelar staplades upp på Godhemsgatan. Vem som helst som gick förbi kunde sno åt sig en uzbekisk balettskiva. Och när skulle lastbilen lämnas tillbaka?
— Vi får vackert sitta här, sade Sven.
***
— Otroligt snällt att vi fick komma hit, sade Magnus pappa.
— Klart att ni skall komma hit, sade jag. Jag har satt på perkolatorn.
Magnus, Gunilla och Kajsa bodde i kvarteret intill mitt, men deras fönster vette mot Majstångsgatan.
Jag hade dukat i det lilla köket, som vette mot gården. Magnus mamma hade varit och köpt bullar.
— Vi kanske kan vänta litet med kaffet, sade Magnus pappa oroligt. Var är vardagsrummet?
Jag visade honom till vardagsrummet. Där var tre stora fönster ut mot Älvsborgsgatan. Jag öppnade ett av dem så att Magnus pappa kunde hänga sig ut och spana.
— Det är ju de här träden, förstås, sade han.
Längs Älvsborgsgatan växte en allé med lindar. Mellan lindarna gick spårvagnsspåren, och på ett av dem hade man satt en liten vagn med en kamera.
Teven stod på, och vi kunde se att starten gick uppe i Slottsskogen.
— Nu skall de snart vara här! sa Magnus pappa.
Perkolatorn sörplade övergivet i köket. Jag öppnade de andra fönstren också och försökte maka undan gardinerna.
Måtte nu allting fungera, tänkte jag. 3,5 miljarder tevetittare runt hela världen skulle få se Älvsborgsgatan i dess helhet, från Mariagatan i söder till Karl Johansgatan i norr, om bara kameran gick som den skulle där på rälsen.
— Nu kommer de! ropade Magnus pappa.
Det var ganska fullt i fönstret vid det här laget. Jag sträckte mig på tå för att uppfånga en skymt av de förbiilande VM-löparna. Kanske såg man bättre i teven? Ja, där såg man allting väldigt tydligt. Jag sprang fram till fönstret igen. Det var samma löpare där. Och tillbaka till teven. Var skulle jag titta egentligen?
Jag valde teven. Det var mer på riktigt där, kändes det som.
