Mycket av livets nödtorft kunde man få hos Bruna Tröjan. Potatis, till exempel.
— Sketna? frågade han.
— Sketna, sade jag.
Han hade givit vika för de nya tiderna och tagit hem en säck tvättad potatis, men det märktes att han hellre sålde de vanliga. De kom från en gård på Hisingen, och han påstod att hela Göteborgs potatisbehov kunde täckas av odlingarna på Hisingen. Men så gick det inte till längre. Långtradarna kom med potatis från halva norra Europa till innerstans petäteätare, och hisingspotatisen rullade iväg till Östergötland. Som egentligen hade egen potatis, och så vidare.
Jag köpte också en azalea när det var säsong.
Och frukt och grönt, förstås.
Även toalettpapper hade han på en hylla längst upp. Jag fick tag på en flik och drog ner ett paket. Det var en sort som jag inte hade sett förut.
— Endast för yrkesfolk, står det här, sade jag. Vad skall det betyda?
— Det är för de verkliga proffsen, sade Bruna Tröjan.
***
Jag kommer ut ur porten på Älvsborgsgatan och hajar till. Det är krig. Samtidigt är det inte alls krig. Jag ler litet osäkert mot några soldater som kommer flåsande över spårvagnsspåren i sina bylsiga kamouflagegröna kläder. De är beväpnade. De verkar inte se mig. De är helt uppe i sitt.
Vid Mariagatan får jag kliva över två soldater som ligger raklånga på trottoaren med sina vapen. Det måste ju vara en övning. Allting är så tyst. De andra kungsladugårdsborna gör som jag: går runt, kliver över. Det är som i barnkammaren när motorcykelmössen från Mars utkämpar strider mot gorillan och hans dinosauriearmé: man får tassa runt för att inte störa kriget.
När jag handlat på Konsum går jag in en sväng på gården. I Kosovo är pionerna blodröda, men här har syrenerna just slagit ut. De är blida, ljuslila. För femtio år sedan låg bassarna i fält och drömde om syrenbersån där hemma. Jag sätter mig på en bänk. Det doftar sol och vår och fred.
***
Det skulle bli landskap på Nya Ullevi. Vi var tre generationer som gick dit: pappa, jag och min son Ossian.
Jag hade stora förväntningar, trots att det bara var en vänskapsmatch. En sådan backlinje som den italienska fick man sällan glädjen att se livs levande: Maldini, Cannavaro, Costacurta, Nesta. För all del hade vi ett fint mittbackspar i Sverige också, Joachim Björklund och Patrik Andersson, och flera andra hjältar från USA-VM fyra år tidigare fanns kvar, till exempel Stefan Schwarz och Kennet Andersson.
För Italien var detta ett genrep inför VM i Frankrike som skulle börja en vecka senare. Sverige hade inte mycket annat att se fram emot än det kommande EM-kvalet.
Men Sverige kunde blicka tillbaka, långt tillbaka, ända till VM 1958. Här på Nya Ullevi hade vi besegrat Västtyskland i semifinalen med 3–1. Kurre Hamrin hade gjort sitt legendariska mål.
Är det Nils Liedholm? Den riktige Nils Liedholm?
Nu hade vi letat oss fram till våra platser och satt försjunkna i var sina drömmerier. Pappa kanske tänkte på någon hedersam insats av Gais under trettiotalet; jag funderade på om det skulle gå att få kaffe i pausen; Ossian tänkte förmodligen på laguppställningen i Sirius eller något annat som han absorberat genom sitt fotbollstidningsläsande.
Plötsligt kom det ut litet folk på planen: äldre herrar, väl påpaltade i den kyliga försommarkvällen. En speaker presenterade dem. Det var hela laget från semifinalen 1958, de som ännu var i livet. Kurre Hamrin fick tag på en boll och började sakta jogga förbi oss där vi satt, och när han kom ner till kortlinjen snirklade han sig så sakteliga in mot mål och sköt bollen förbi en häpen och osynlig målvakt. Precis så hade det gått till för fyrtio år sedan.
Ossian drog mig i ärmen och pekade ut mot plan.
— Är det Nils Liedholm? Den riktige Nils Liedholm?
Jag följde hans finger med blicken och kunde bekräfta att det mycket riktigt var han.
— Den riktige Nils Liedholm, sade han som om han försökte övertyga sig om något fullständigt orimligt.
***
Bruna Tröjan hade just ropat till och drämt båda händerna i disken det värsta han kunde. Alla i butiken hoppade högt. Jag blev livrädd.
— He he he, skrockade Bruna Tröjan.
***
Vi hade gått av vagnen vid Vasa Viktoriagatan. När vi korsade Vasaplatsen fick vi syn på några råa sällar som gick och knuffade på varandra och pratade med höga röster.
— De kanske också skall gå och se I väntan på Godot, sade Ulf med belåten ironi.
— Ja, det är inte omöjligt, sade jag.
Jag kände igen en av dem. Han var litteraturvetare, kanske rent av forskare.
Ulf skrockade.
— Låt mig påminna dig om att det är en pjäs som handlar om två luffare, sade jag.
Varken Ulf eller jag var vad man kunde kalla uppklädda. Vi saknade resurser till det. Men vi hade båda känslan av att det var något ganska högtidligt att gå på teatern.
Vi gick uppför Avenyn medan Ulf lade ut texten om det paradoxala hopp som fanns i Becketts svärta. Han läste Kris och jobbade som undersköterska.
Vi kom in i foajén, letade oss fram till en garderob och hängde in våra slitna jackor. Jag fick syn på litteraturvetaren och hans vänner, så jag knuffade Ulf i sidan.
— Det var som fan, sade han. Hur kunde du veta att de skulle hit?
— Jag såg det på dem, sade jag.
