Jag träffade en gång en kvinna som nästan hade avslöjat Sveriges största spion.
Kvinnan, som vi kan kalla Hilma, var en av dem som jag brukade gå hem till när jag som ung jobbade i hemtjänsten i Stockholm.
På 1950-talet hade Hilma varit anställd på ett bageri i huvudstaden. Stamkunderna kände hon vid namn och när en av dem, en överste i flygvapnet, glömde kvar sin portfölj i butiken tog hon reda på hans nummer och ringde upp. Översten hämtade portföljen nästa dag och tackade så mycket för Hilmas insats.
Mannen var Stig Wennerström. Han hade vid den här tiden för vana att smuggla med sig topphemliga handlingar hem, som han sedan fotograferade av och överlämnade till Sovjetunionen.
Faktum var att han avslöjade hela det svenska försvarsupplägget. Ryssarna fick veta allt som var värt att veta om vår krigsplanering.
Om Hilma bara hade kikat lite i portföljen så kunde hon kanske ha satt stopp för Wennerströms verksamhet flera år tidigare än vad som skedde. Hon hade tänkt den tanken många gånger efteråt.
Alla som någon gång har tjuvlyssnat på ett samtal, eller smugit på någon, har väl känt lockelsen och spänningen i att spionera.
Och vem har inte någon gång fått veta en hemlighet, lovat att inte föra den vidare – och sedan gjort det ändå?
Det är svekets sugande frestelse – den obehagliga men mänskliga driften att förråda.
Den sortens moraliska solkighet är just vad som gör spioneri så fascinerande, särskilt den gammaldags sorten då man fotograferade av handlingar i smyg och överlämnade filmerna vid hemliga möten. Dagens spioner sitter väl mest och hackar varandras datorer, antar jag. Inte lika spännande.
Jag inser mycket väl att en anledning till att jag dras till spioner är att jag skriver böcker.
Kalla krigets mest framstående spion var Kim Philby. I minst 30 år var han dubbelagent. Han arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten men lämnade hela tiden ut högkaratiga hemligheter till Sovjet.
Han lyckades dessutom komma undan, tog sig till öst och bodde de sista 25 åren av sitt liv i Moskva.
Sånt där kan ha en sorts romantik över sig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det andra sveket, det mot de närmaste. I decennier ljög Philby för fru och barn om vem han var. Den biten känns bara hemsk och ångestfylld – att vara förrädare ända in i sängkammaren.
Jag inser mycket väl att en anledning till att jag dras till spioner är att jag skriver böcker. Jag är inte den sortens författare som ropar stridslystet som Strindberg: ”Vi ses i min nästa roman!” Varefter jag går hem och karaktärsmördar min fiende vid datorn.
Nej, jag är den som avlyssnar. Som noterar en skev replik här, en brusten livsdröm där. Och som plockar in det i en text en vecka eller tio år senare.
Jag spionerar, kort sagt. Du kan inte lita på mig. Mitt syfte är ett annat än det du tror.
Philby handlade av ideologisk övertygelse – han förblev kommunist hela livet. Wennerström påstod i sina memoarer att han varken hade drivits av ideologi eller pengar. Hans mål var att främja freden under kalla kriget genom att se till att öst och väst hade tillgång till samma information.
Vad författare drivs av? Den biten får vi ta en annan gång.
Hilma i bageriet avslöjade alltså aldrig Wennerström, men en annan kvinna blev hans fall. Hans städerska Carin Rosén fattade misstankar mot honom och när hon hittade några filmrullar undangömda på vinden och gick till Säpo med dem var spelet slut för översten.
Två dramatiska och lärorika böcker för den som vill läsa om verkliga spioner:
Ben Macintyre: Spion och förrädare (översättning Ole Andersson). Om den sovjetiske mästerspionen Oleg Gordievskij
Victor Ostrovsky: By way of deception. Avhoppad Mossadagent berättar initierat om verksamheten. Finns inte på svenska.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
