Septembersolens strålar silar sig ner genom grenarna när hunden och jag går den långa kvällspromenaden i skogen. Jag har en extra påse i fickan ifall jag skulle hitta svamp och då och då stannar jag till och petar med foten på en stensopp för att se om maskarna hunnit invadera den. Perioden när man inte får ha hunden lös är över och jag tar fram en medhavd köttbulle för att visa Ester att hon aldrig ska glömma att det är jag som är hennes matte, hur många rådjur som än råkar dra förbi. Hon slukar godbiten innan hon far i väg som en dödsföraktande antilop och jag tänker att den jycken ser jag aldrig mer. För varje sopp och kantarell jag hittar vänder jag upp ett minne från den gångna sommaren. Som när snickaren jag anlitat på Gotland hörde av sig och jag frågade ”Hur är läget?” och han svarade ”Tja, så där, mitt hus brann ner till grunden i onsdags.”
Herregud! Jag tänkte direkt att han givetvis ville avsäga sig snickaruppdragen hos mig. Men icke min snickare som är obotligt positiv och visserligen måste bo i en barack i ett halvår, men det skulle inte påverka jobbet. Däremot behöver han byta några plankor till på min gavel, är det okej? Vilken kille. Snickare nummer två hade jobbat i månader med att tillverka nya pardörrar till mitt gamla missionshus. Fruktansvärt höga och med fyrtio små fönsterrutor. Han hade knappt kunnat sova natten innan, så nervös att ha mätt fel. Oron blev inte mindre när snickare nummer ett påpekade att de såg väldigt stora ut. Medan nummer två bytte ut de gamla från 1910 mot identiska nya sade han att jag borde prova att sälja de gamla dörrarna. Folk kan betala en hel del, kanske upp mot tio-tolvtusen. Jag häpnade. Kunde det vara möjligt? Titta på byggnadsvårdssajter, sade han.
Så jag kollade och, jodå, femtiotusen var inget ovanligt pris. Så jag plåtade dörrarna och lade ut dem på Gotland marknad för tiotusen kronor trots att priset kändes genant. Och snickaren kunde andas ut för de nya dörrarna visade sig passa perfekt och var så fina att jag stolt lade ut bilder på Instagram.
Samtidigt hade det bildats en tråd på marknadsplatsen där folk var djupt upprörda över min annons.
Redan nästa morgon hade jag fått ett svar från en kvinna som ville köpa dörrarna utan att pruta en krona. Hon betalade på stört utan att ens ha sett dem. Samtidigt hade det bildats en tråd på marknadsplatsen där folk var djupt upprörda över min annons. Överst hade en man skrivit ”Tio tusen? Ha ha! Lycka till!” Därefter började en lång rad människor ifrågasätta hur jag kunde tillåtas att sälja originaldörrarna till mitt kapell. Ett så gammalt hus måste till varje pris behållas intakt (att jag tappert renoverat dörrarna i tjugofem år tycktes ingen komma på). Några förfasade sig förstås över priset. ”Om de är så dyra borde de väl duga som ytterdörrar, varför ska hon då byta dem?” Så, plötsligt, trädde någon in till mitt försvar.
En kvinna hade sett mina nya, specialtillverkade dörrar från det lokala finsnickeriet på Instagram, fotat av inlägget och inflikat det i tråden. Men inte blidkade det kritikerna som i oändlighet fortsatte skriva den ena mer absurda kommentaren efter den andra … Köparen visade sig vara en reklamkvinna som lämnat London för livet på landet. Hon skulle bygga ett stort växthus och tyckte att hon har gjort ett kanonköp eftersom hon visste vad gamla dörrar kunde kosta.
Ester susar förbi i hundraåttio samtidigt som jag ser en gigantisk blomkålssvamp bakom en stor sten. Där hittar jag minnet om Ester och hönan. Med nya grindar och fårstängsel runt tomten skulle hunden nu kunna springa lös i trädgården runt kapellet. Allt var frid och fröjd tills en av grannens hönor behagade spatsera över vägen, krypa in genom stängslet, in på min tomt. Ester började rusa runt efter hönan, som tycktes älska att retas genom att gömma sig i häcken. När det hela började gå för hett till kröp hönan enkelt tillbaka ut – med den effekten att Ester mot alla naturlagar lyckades trycka sig genom samma lilla stängselruta och skena in på granngården där tjugo intet ont anande hönor gick och sprätte. Plötsligt kom grannen inrusande och skrek att min hund höll på att ha ihjäl alla hans höns. Beväpnad med koppel och köttbullar och med skammen pulserande i blodomloppet skyndade jag efter. Det såg ut som en ren massaker! Överallt låg fjädrar och livlösa hönor. En såg helt brutalt slaktad ut och när jag väl fått fatt på hundjäveln frågade jag hur många som var döda och vad jag var skyldig. Bonden muttrade utan att få ur sig ett ord.
Motvillig gick fram till ett av liken för att se hur illa det var… när den plötsligt rörde sig. Som om ingenting hade hänt reste den sig, skakade fjädrarna till rätta och spatserade vidare. Vart jag såg reste sig nu höna efter höna …precis som i Emil i Lönneberga. Jag skämdes i veckor och Ester var nästan till salu. Hönan däremot klarade sig utan skäll.
Solen är på väg ner när hönsjägaren flåsande kommer fram och låter sig kopplas. När vi sedan lägger oss i soffan kilar hon in sig mellan mig och ryggstödet och placerar nöjt nosen i min armhåla. Och medan svampen kokar ur har vi summerat sommaren 2021.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
