Industrisemester. Långledigt.
Under familjevistelsen på Borås Camping räknade jag, något naivt, med att kunna skriva ostört under morgontimmarna. Jag skulle sitta på altanen och blicka ut mot Viskans vatten med nybryggt kaffe som sällskap.
Första morgonen rotade jag i resväskan medan kaffet hann kallna och insikten landade – datormusen var kvarglömd hemma på ostkusten.
Detta oöverstigliga hinder för mitt skrivande ville jag vända till en möjlighet. Ohälsosamt intensiva funderingar kring berättarperspektiv bidrog säkert också.
Så vi befann oss på Knalleland. Jag sicksackade elektronikbutikens gångar i jakt på en ny datormus och sonen följde tätt mina steg.
“Varför heter det mus, pappa?”
Han befann sig i sin pappas Borås, och jag satt inne med svaren. I bilen hade jag redan välsignat honom med berättelser från uppväxten, hur jag på den intilliggande arenan Ryavallen lånat långa spjut, tunga kulor, och i min version av händelser slungade jag dem klart längre än tre meter på den slitna gräsmattan. På höjdhoppsmadrassen, hur vi fyrat eldiga hadouken mot varandra, eventuellt hoppade vi även höjdhopp.
Datormusen ser lite ut som en riktig mus, svarade jag honom. Ja, de brukade ha svansar förr.
Innan mössen tappade sina svansar, innan det som kallas Borås Arena uppfördes och man byggde en elektronikbutik och godisbutik, låg här en öde fabrik. Trängd mellan Skaraborgsvägens ström av bilar och Ryavallens träningsplaner. Området hade fram till början av 80-talet industrikaraktär, men ödefabriken var under min uppväxt en anomali, industrins sista kvarleva bland Knallelands postorderbutiker och stormarknader, ett ljusgult flyttblock från istiden med bågformat tak.
Under nittiotalet plåtbekläddes fasaden, kanske ett försök att hålla det förgångna utom synhåll från konsumenterna.
Byggnaden som löpte längs Skaraborgsvägen hette avdelning S vet jag i dag, där tillverkade Sveriges Förenade Trikåfabriker bomullsstrumpor. En statlig strumpfabrik.
Vad jag inte berättade för sonen var att vi en gång brutit oss in i de igenbommade lokalerna. Men inte i avdelning S.
Runt hörnet låg en mindre byggnad, avdelning Z, mer skymd från Skaraborgsvägen. Tillbyggnaden uppfördes under efterkrigstiden för att möta efterfrågan på nylonstrumpor.
Dammkornen i ficklampornas ljus, våra hostningar som ekade ut i tomrummet.
Vi kunde se att dörrhandtagen från huvudentrén plockats bort. Men i det skymda läget hade vi gott om tid att bryta upp plywooden. Ficklampor hade vi lånat från fädernas verktygslådor.
Väl inne såg vi hur ljuskäglorna fick skuggorna att fladdra undan. Vårt mål var att hitta kvarglömda verktyg, men i stället läste vi spåren av mänsklig verksamhet. Vi var arkeologer, på upptäcktsfärd genom tid och hade utforskat tusentals kvadratmeter rum för rum. Men det mesta av värde hade rivits bort; maskiner och människor.
Kvar var de svarta hålen och med aska och olja nedtecknade skuggorna av svunnen hantverksskicklighet, och i fabrikslokalen anades ekon från rytmiskt bankande och höga varvtal.
För länge sedan rådde här full aktivitet. Då när rälsens slingrande kranskärl pulserade av godståg, ut i landet, med Sjuhäradstillverkade varor. Bottenvåningen användes för spolning, som lager samt omklädningsrum, senare tillkom ett färgeri. En våning upp fanns kontorsavdelning, färdiglager, förpackning. Våning tre användes i huvudsak som arbetssal men även kök, matsal och bastu för de anställda. Översta våningen var en renodlad fabrikshall för produktion.
1984 lade man ner tillverkningen i lokalerna, långt innan mössen tappade sina svansar.
Områdets karaktär formades till det vi i dag är vana vid att se. Dagligvarubutiker samt köpcenter, postorderbutiker. Transformationen från produktion till konsumtion var nu slutförd.
De har rivit den gamla strumpfabriken vid Skaraborgsvägen och byggt ännu ett köpcentrum. Fler näckrosblad flyter på åns klarare vatten. Denna gång lyckades jag och sonen rentav fånga mört och abborre.
Men jag minns fortfarande hur fina sus från igenspikade fönster visslade, och ibland avbröts lugnet av ropen där man delgav varandra fynden. Dammkornen i ficklampornas ljus, våra hostningar som ekade ut i tomrummet.
När armbandsuren saknade bakgrundsbelysning, hur tiden kändes elastisk i mörkret.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vem bygger vår nation – och vilka ses som parasiter?
LÄS MER:Kanske är det av skuld jag pratar med matbuden
LÄS MER:Recension: ”Silkesbadet” av Agmall Sarwari
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
