Ulf Erikssons trettonde diktsamling, Skalornas förråd, är anmärkningsvärt traditionell. Diktsamlingsformen han brukar var en gång helt dominant men har successivt ersatts av långdikten, där koncept eller berättelser spänner en talande och i sig meningsfull helhet av en mängd enskildheter. Trots att det var längesedan någon gick till storms mot den har den gamla självtillräckliga dikten skjutits åt sidan. Och det är inte för inte som Eriksson har kallats en den svenska poesins postromantiska arvtagare: han skriver i den modernistiska diktens hävdvunna motivsfärer. Ensamheten, staden, platsen, döden, glömskan och, framför allt, minnet är hans ämnen.
Och så, ungefär, har det sett ut sedan debuten Varelser av gräs från 1982.
En återkommande ensamhetsbild
Platserna i den nya boken är stockholmska, och flera av bokens finaste dikter kretsar kring barndom och svunnen tid. De binds samman av en återkommande ensamhetsbild, vacker och klar: jaget står framför ett lägenhetsfönster och ser ut på alla andra fönster, bakom vilka andra liv, fullständiga och för jaget onåbara, gömmer sig. En påminnelse om den sorgliga kvasigemenskap som det senmoderna och urbana livet innebär, men också om något annat, mer hoppfullt: de otaliga vägar som livet kan ta.
Tillsammans framför fönstret
med de många fönstren synliga
i fjärran och
strax bortom glaset där den lilla andans imma
kommer och går, säger
mamma: ser du, alla ska sova, och
just då släcktes alltid
ett eller annat fönster, och
en stund senare ännu ett, och
ännu ett långt bort,
och jag blev lugn
inför mitt liv som väntade.
När Eriksson faller in i detta figurativa, klara tonfall får hans dikter och bilder ett slags retande funktion, de kittlar tanken och får en att vilja tänka vidare, dra fram möjligheter och betydelser ur texten. Dessvärre sker det allt för sällan.
Fastnar i abstraktioner
Fler gånger än inte lämnar Erikssons bildtunga skrivsätt mig tom. Och jag tror att det är en teknisk fråga. Metaforerna fastnar i abstraktioner, hopar ofta flera bildled efter sakled på ett sätt som snarare lägger fokus på orden som ord, än frammanar något nytt och oväntat. Ibland får man stanna upp och lösa ut den snåriga ordrebusen, andra gånger fastnar dikterna i en suggestion så skum och oskarp att det mest liknar ett hopkok av modernistiska schabloner. ”Minnet”, ”skuggorna”, ”glömskan”, ”lövverken”, ”ljuset” och ”mörkret” skakas och blandas utan att någon uppmärksamhetsväckande åskådlighet uppstår.
När det är som sämst får dikterna samma omständliga karaktär som valhänt akademiska prosa: ”Det grå som varken är ljus eller mörker / men brukar förknippas med neutralitet, framträder i denna tanke på / en glödande art av denna färg som ett ut- och invänt // kolstycke, där den grå eller mörkt vita ytan och den / inre, rödgula glöden, har bytt egenskaper med varandra”.
Problemet är att versen är oskön. Saknar det ljudliga spelandet, den sammanlänkande rytm som komplex poesi kräver, framför allt när den ska vara en form av tänkande: det är poesins verktyg, det som skiljer den från andra kunskapsformer. Ett hantverksproblem som hämmar de potentialer som trots allt finns i Skalornas förråd.
Fotnot: Ulf Eriksson är litteraturkritiker i GP. Därför recenseras hans bok av Victor Malm, Expressen Kultur.