Merima Dizdarević: Till mina vänner i Malmö sa jag ”Göteborg brinner”

Det är söndag och jag står på de övre trapporna utanför Göteborgs Konstmuseum med Skälens Tunga, den konstkritik-grupp jag handlett denna termin och som ska medverka på sista dagen av Konsthallens 100-årsfirande. Samtidigt fyller Liseberg 100, staden fyller 400, det är Pride och Clandestino. Poeten Mauritz Tistelö står på trappavsatsen, håller en megafon i ena handen och en människa i andra i en av sina interaktiva performance-läsningar. Till mina vänner i Malmö sa jag ”Göteborg brinner” innan jag skulle upp. Jag visste inte att det skulle bli en bokstavlig sanning. Någon på trappan säger att den känner en konstig ångest, att det var otroligt obehagligt att titta på röken som steg upp från Delsjön. Jag tittar på bilderna av branden vid vattnet och de känns bekanta.

Det är onsdag och jag läser om branden vid Angeredsbron. Jag tittar på bilderna av bron, ser Delsjöbilderna längre ner på GP:s hemsida och förstår att bron påminner mig om Trogir-Čiovo bron och att jag i Delsjön ser Adriatiska havet.

Det var verkligen svårt att inte tänka på Titanic förra sommaren, när lågorna från bergen kom närmare och närmare Trogir, den dalmatinska staden vid havet. Matgästerna åt, drack och fyllde varenda ledig stol på restaurangerna och gatumusikanterna fortsatte spela. Jag gick till havet för att svalka ner tankarna. Livet fortsatte som vanligt för de flesta av oss, antagligen för att vi tänkte att kanalen med havsvatten var en naturlig brandvägg. Och mest för att vi antog att det fanns andra som skulle ta hand om det.

Varje sommar bevittnar jag minst en brand i före detta Jugoslavien. Det har varit så sedan jag föddes. Karsten och våra heta somrar. Vissa av oss plockar upp glasskärvor vid vägarna, de brandfarliga förstoringsglasen som vi alla kan bli myror inför. Vissa av oss springer ut ur bilar för att snabbt leta upp fimpar någon råkat slänga ut i det snustorra ö-landskapet genom fönstret. Vissa av oss går bara och lägger oss i vår väns stenhus i världsarvstaden och sover ovanligt lugnt under den av brandrök stjärnlösa himlen. Vaggas in i en känsla som påminner om att vara under vatten och ser inte flygplanen vi själva (speciellt jag) ofta sitter på, som lyfter och landar några kilometer bort, men hör dem dämpat genom rökmoln och stenväggar.

Efter att ha gått med på många kompromisser, tappar jaget det helt i deli-disken när biträdet säger att det blev 160 gram mortadella i stället för 150.

På benediktin-nunnornas kloster i Trogir kontemplerade jag, så att säga, över en relief från början av 200-talet f.Kr.. Det är en kopia av den grekiska skulptören Lysippos skulptur från Alexander den stores tid (356 f.Kr. – 323 f.Kr.) och som avbildar den grekiska guden Kairos – det rätta ögonblickets gud, vars framåtriktade lugg man ska vara kvick att ta tag i när han uppenbarar sig. Kairos budskap eller betydelse likställs lite lättvindigt med carpe diem, men är ett gammalgrekiskt tidskoncept jämte den oss mer bekanta kronos – den kronologiska tiden. Kairos är också ett retoriskt koncept som syftar till ett precist temporalt användande av argument i ett anförande eller enkelt uttryckt – att säga rätt sak vid rätt tillfälle.

Jag tänker på en vän som brukar säga: ”Možeš kako hoćeš, ali ne možeš koliko hoćeš.” – ”Du kan hålla på som du vill, men inte hur länge du vill” när jag lyssnar på Split-artisten Vojko Vs låt – ”Ne može” – det går inte. Efter att ha gått med på många kompromisser, tappar jaget det helt i deli-disken när biträdet säger att det blev 160 gram mortadella i stället för 150. Nej, det går inte längre, eller för att tala med Wislawa Szymborska innan honom – det är nog nu. Nästa låt heter Kako to (Hur gick det till) där han ger svar på en rad olika fenomen folk brukar fråga sig om hur de kunde ha gått så fel, saker som känns som utomstående sabotage som skulle kunna komma från staten, frimurarna eller kanske de ”eviga antagonisterna” serberna. Men karaktärerna i texten som frågar sig hur det gått så fel berättar också hur de självmant öppnade en snabbmatsrestaurang bredvid en annan snabbmatsrestaurang eller hur de skaffade ett barn till och livet blev dubbelt så svårt eller den som jag skämtar om att jag känner igen mig i: ”Jag sa upp mig från jobbet för att satsa på musiken. Gjorde inte ett skit i två år och nu är det noll på kontot.” Hur gick det till egentligen? Det måste vara sabotage.

Jag kom att skriva denna text som en naturlig följd av flera olika rapporter om naturkatastrofer på en dag och en känsla av att naturen säger nog nu. Ofta verkar det för oss människor som att vissa saker bara är givna, av någon gud, natur eller politiskt system, men helt plötsligt griper någon tag i Kairos lugg och fångar det precisa moment i vilket en förändring kan ske. Jag vet inte vem eller vilka dessa luggfångare skulle kunna vara, men ibland drömmer jag om unga genier som kan ett nytt revolutionens språk, som mig gått förbi – underbarn som ska rädda oss alla.

Känns det bra? Sover vi lugnt om de stjärnlösa nätterna?

Flera år i rad har jag hört samma historia. Att den stora branden runt Šibenik var anlagd och att pyromanerna ofta också sen ställer upp som volontärer och hjälper till med att släcka, för att få vara nära sitt verk. Vi är väl alla mer eller mindre globala pyromaner som nu får vara närmare och närmare våra verk. Känns det bra? Sover vi lugnt om de stjärnlösa nätterna?

Jag tänker på Andrzej Tichýs roman ”Kairos” (Albert Bonniers förlag) från 2013 där han bland annat skriver om Mohammed Bouazizi, som satte eld på sig själv 17:e december 2010 i protest mot polisens trakasserier. Det visade sig vara ett Kairos-moment och blev den händelse som startade igång den Arabiska våren. Det kanske verkar som att jag uppmanar till revolution, men i så fall med ett sorts förebud... eller uppmärksamgörande.

Jag tänker på boken ”Kärlekens väg”, av Alain de Botton (Volante, 2017). De vanligaste narrativen, de vanligaste berättelserna om kärlek, eller snarare – romantiska relationer, handlar oftast om hur de älskande träffades, hur de kanske överkom svårigheter och den passion som uppstod. De Botton menar att där de flesta kärlekshistorier vi får ta del av slutar, är egentligen där de börjar. Vi borde alltså fråga oss mer om vad som hände sen. Efter att, om man nu vill vara sån, passionen svalnat. Och hur man får den långsiktiga samlevnaden att fungera. Jag tror i för sig att det går att få ha båda i en relation, men vad vet jag.

Jag råkar se en video som handlar om dagen efter revolutionen. Filosofen Slavoj Žižek återaktualiserar Vladimir Ilyich Ulyanov – Lenins tankar i ”The Day After the Revolution” (Verso Books, 2018). I flertalet texter, samtal och föreläsningar tar Žižek också upp just problematiken med vad som händer efter det stora revolutionära eventet. När vardagen för gemene man återvänder. Žižek bjuder in oss att läsa Lenin igen och tänka i stället på den revolutionära processen, som kan innebära flertalet Kairos-moment där man, för att tala med Samuel Beckett och hans novell ”Worstward Ho” från 1983: ”Försöker igen. Misslyckas. Misslyckas bättre.” Eller såsom Walter Benjamin menade det och såsom jag kanske också tänker om kärlekselden; att revolutionen inte bara tittar mot framtiden, utan är en upprättelse för alla föregående oförverkligade revolutioner.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vem är Jens Liljestrand och varför är han så rik?

LÄS MER:Författarna som väljer bort handlingen

LÄS MER:Recension: ”Långt från ögat långt från hjärtat” av Merima Dizdarević

Merima Dizdarević