Jag minns de första trailarna till ”Assassin’s creed”-spelen bild för bild. En man i vit huva dödar en korrupt tyrann under tiden för det tredje korståget. Ett lönnmord under Venedigs karneval och en vild jakt genom stadens kanaler. Påvens son Cesare Borgia utmanar till strid utanför Pantheon.
Det var fängslande. Serien har fortsatt i 15 år och elva spel – från antikens Grekland till viktorianska London. Men spelserien var som bäst i de välskrivna spel två, tre och fyra.
Sedan lyfte den aldrig igen och förväntan inför varje nytt släpp har skrumpnat.
Inte för att serien någonsin har totalkraschat. Den har lunkat på i pålitlig takt. Lika säkert som hösten har ett nytt ”Assassin’s creed”-spel kommit och jag har troget spelat dem år efter år. Kanske är en nostalgisk tillbakablick exakt vad den här serien behöver.
Inför sin lansering väckte spel nummer tolv, ”Mirage”, hoppet om det.
800-talets Bagdad är precis rätt
Spelserien återvänder till Mellanöstern för första gången sedan det första spelet från 2007. Spelaren tar kontroll över Basim, en ficktjuv som blir lönnmördare och nystar upp dödliga sammansvärjningar i Bagdad på 800-talet.
Till skillnad från de tre senaste spelen med gigantiska världskartor, slagfält och räder återgår ”Mirage” till att fokusera på detektivarbete i stadsmiljö. Basim tjuvlyssnar, undersöker brottsplatser och smälter in bland Bagdadborna för att hitta sina måltavlor.
Det är mycket som är likt det första spelet, men även ”Syndicate” (nummer åtta i serien) och ”Origins” (nummer nio).
Bagdads bandesign är underbar; stadens basar och gränder myllrar av människor och möjligheter. Äntligen kan man springa över takåsarna igen, i stället för att behöva rida över fält i England eller försöka ta sig över gigantiska boulevarder i Paris. Det är så här ”Assassin’s creed” ska vara, det här är essensen av spelserien; lönnmördarna är parkour-mästare och hör hemma i trånga städer.
”Mirage” utbildar även spelaren på ett elegant sätt om abbasidkalifatets, för sin tid, moderna samhälle med poesi, astronomi och vetenskap. Det är däremot svårt att engagera sig i Basim. Har man spelat det förra spelet ”Valhalla” (som utspelar sig efter ”Mirage”) vet man att skenet bedrar, men nu är han en platt huvudperson.
”Glömmer bort handlingen”
Han ska vara den smarta spjuvern med sorglig bakgrund och den stoiska lönnmördaren – men han blir varken eller. Manuset tillåter honom inte. Det snabbspolar förbi hans introduktion och stannar aldrig upp och fördjupar sig i hans hängivenhet till lönnmördarlivet. Han vill ”få en bättre tillvaro”, men det är drastiskt att gå från gatan till ett asketiskt brödraskap.
Så vem är han egentligen? Bestäm er för om han är en charmig badboy eller orubblig munk – och gå all in på det.
15 år av ”Assassin’s Creed” möts alltså i ”Mirage”, men blinkningarna till det första spelet räcker inte för en total nostalgitripp. Det är inte heller lika välskrivet och engagerande som en gång i tiden. Mellan spelvarven glömmer jag bort handlingen.
Vad som blir kvar är ytterligare en uppföljare som läggs på högen ”Assassin’s Creed”-spel.
Det var kanske dumt att få upp hoppet. ”Mirage” slutar i samma känsla som de flesta andra spelen i serien: kul men ingen succé. Hade det varit ett komplett misslyckande hade jag i alla fall kunnat tillåta mig ett raseriutbrott, men nu fortsätter utvecklarna Ubisoft bara att lunka på i ett tryggt mellanläge. Vi ses väl nästa höst igen.
LÄS MER:Spelrecension: ”Marvel’s Spider-Man 2” till Playstation 5
