Serie: Älskade sommarhus
Under pandemin har priserna på sommarhus och torp på landsbygden rusat i höjden. Allt fler vill vara ifred i landsbygdens trygga famn, vilket programutbuden på tv vittnar om. Men vad säger denna längtan om oss? Hanna Hellquist, Jonas Gren och Donia Saleh, med flera, skriver om drömmen om torpet.
Jag ägde en gång ett rött litet torp. Det låg i en slänt med morgonsol och Hörksälven porlande nere i dalen. Det var torrsommaren 2018 och ett tåg som passerade i dalgången fick något fel som gjorde att det bildades ett regn av gnistor längs flera kilometer solbränt gräs och lättantändlig skogsbotten. När lågorna slog upp och träden brann störtade byborna, tillrest folk och räddningstjänst ut med slangar, hinkar och tankar och lyckades släcka branden. Det var en gemensam aktion, för att rädda en by.
Det finns så mycket som hotar hus. Inte bara elden men vinden, vattnet, mikroberna och solen, dödsuren (skalbaggen husbock kallas så), svamparna och hästmyrorna.
LÄS MER:Huset var pappas dröm som jag ärvde
När lågorna slog upp och träden brann störtade byborna, tillrest folk och räddningstjänst ut med slangar, hinkar och tankar och lyckades släcka branden.
När vi sålde torpet och istället började hyra en stuga i en annan by i Bergslagen, fick jag syn två väsentliga saker.
1) Även jag kan vara ett hot mot gamla hus. För byggnader måste skötas om. En utflyktsperson som jag, bör inte nödvändigtvis äga. Strapats-personan måste få spelrum. Annars riskerar människor i närheten att behöva lida för synkroniseringsproblemet mellan plikt och utflykt, målarskrapa och badsjö.
2) Även om branden i Hörken var omfattande, var den ingenting jämfört med Västmanlandsinfernot 2014, den största enskilda skogsbranden i modern svensk historia.
Huset i Nyhyttan i Västmanland, där min familj i dag är hyresgäster, ligger ett stenkast från 2014 års brandområde. Mil efter mil av den före detta tall- och granskogen är nu öppna marker. Svarta som tjärade master sticker enstaka stammar upp. I övrigt är det brunnet, hugget, planterat eller igenvuxet med sly.
Författaren Sven Olov Karlsson, som har gård i Nyhyttan, fick se sitt barndomshem klara sig med en hårsmån i juli det året. Han skrev en fin bok om det hela, ”Brandvakten”. Lästips för hängmattan i sommar (eller som ljudbok med penseln i hand för dig som äger torp).
Vi har en granne som berättade att han och hans fru alltid åker med varsin bil mellan Stockholm och huset vid sjön 20 mil bort. ”Det går inte annars”, säger han”. ”Vi har så olika musiksmak.”
LÄS MER:Den svenska skogen skövlas medan vi ser på
Människor lever så olika liv, med fundamentalt skilda förutsättningar. Stora delar av mänskligheten äger inget boende alls. Man arrenderar eller ockuperar en plätt någonstans, betalar hyra för en lägenhet eller kanske bara några enkla väggar och ett tak. Några få lever traditionella nomadliv, äger och sköter på sin höjd en flock djur.
Sedan finns de bemedlade skikten. Med lägenheten, villan eller radhuset i stan och fritidshuset på landet, i skogen, vid havet, i bergen. Jag har relativt många bekanta i den fler-ägande klassen. När semesterplaner kommer på tal finns det inte sällan flera sommarnöjen att besöka, svärföräldrarnas, syskonens, släktens, kompisarnas, kanske ett eget. Stugor och gårdar, små paradis i grönskan, sjötomter, skogshektar.
Varje gång det hävdas att det skulle vara trångt i Sverige, att vi inte har råd eller plats för att fler ska flytta hit, tänker jag på alla dessa boenden. Inte sällan står fritidshusen med underhållsvärmen på hela vintern för att rören inte ska frysa. Med privatbilar, som merparten av sin livstid står parkerade, färdas människor – de som har råd med denna livsstil – till fritidshuset, som nästan alltid står tomt.
Vi har en granne som berättade att han och hans fru alltid åker med varsin bil mellan Stockholm och huset vid sjön 20 mil bort. ”Det går inte annars”, säger han”. ”Vi har så olika musiksmak.”
Det dubbla husägandet är så klart en effekt av massa saker, som klassamhället och urbaniseringen. Ibland är sommarhusen gamla släktställen. Bondehemman och stugor från en annan era, när merparten i detta land var småbrukare. Ställena har gått i arv och betingar, om de har rätt geografisk placering och är välskötta, stora ekonomiska värden.
Men alla förvaltar inte sommarlyckor. Miljontals människor i Sverige hyr hem. Faktum är att vi sedan några decennier lever i en omvälvande process i historien, där husägandet håller på att skapa två distinkta grupper. De som äger sina hem och inte. Den ekonomiska historikern Daniel Waldenström beskrev processen i God Morgon-världen i P1 i maj: löneökningarna hänger inte alls med i prisutvecklingen på hus. Bara under pandemin har slutsumman på villor och sommarstugor stigit med tjugo-trettio procent på vissa håll.
Från mitt perspektiv som lyckligt lottad – jag kan välja mellan att äga och hyra ett torp – finns tillägget till ojämlikhetsaspekten: att äga medför ansvar. Den nomadiska människans frihet, om sådan finnes, bor inte bara i landskapet utan i den lätta packningen; obekymret om fönster som är på väg att återgå till Guds (eller ja: evolutionens) rike. Att ta sin ränsel och gå. Att fastighetsägande skulle betyda frihet är faktiskt inte bara överdrivet, det kan visa sig vara direkt lögn.
Ägandet innebär skötsel, som man kan tycka om eller inte, utföra på egen hand eller försöka köpa, eller be någon snäll vän eller släkting att fixa.
Sommartorp som inte omhändertas, övergår i den oförvaltade naturens kretslopp.
LÄS MER:Stefan Löfvens tal till nationen om klimatkrisen
Den som inte äger men drömmer om ett torp och hänger på Hemnet, som scrollar mellan bilder på plankgolv och vedspisar (som är omöjliga att tända om man bara är ute en helg och kalluften i röret sitter som en kork och det ryker in och man svär och måste öppna alla fönster och dörrar så det blir svinkallt) kan behöva tänka efter. Vill jag ägna sommaren åt skogsutflykter eller husvård? Sysslorna kan krocka.
Sommartorp som inte omhändertas, övergår i den oförvaltade naturens kretslopp. Efter några år på torparbacken inser jag att jag är mer älg än moderat. (Ni minns kanske partiets slogan ”Jag älskar att äga”?) Jag älskar att ströva. Som hyresgäst i Nyhyttan är jag fri, men tyvärr är landskapet sargat. Precis som i övriga industriskogen i Sverige, finns knapp någon fin och gammal skog kvar. Där den inte brunnit, har den huggits ner efter granbarkborrens härjningar bland värmestressade träd.
En ironisk sak med vår epoks ökade brandrisk, är att klimatförändringarna orsakas av – bland annat – just de bensinbilar och motorgräsklippare som är förutsättningar för modernitetens relativt bekväma torparliv.
Att äga två bilar, två boenden, se värdet på sina fastigheter öka medan jorden värms.
I grund och botten finns bara ett enda, gemensamt hem. Som ägs av alla. Eller ingen. Eller vissa. Det beror på hur vi ser det.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
