Om författaren:
Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).
Flaskan öppnas med ett plopp och en skvätt rubinröd vätska hälls upp i vinglaset framför Carl.
Han stirrar misstroget på Dino, som nickar uppmuntrande.
Dino är en oerhört fet halvthailändare klädd i falska märkeskläder. Över den svällande magen har han en dealerbag från LUIS VUITON, och på det runda huvudet en rödgrön keps med texten GUCI, stavat med ett C.
Carls blick vandrar vidare till de två männen som flankerar Dino, Partille-Johnnyn och den bedagade Paradise hotel-deltagaren. De stirrar tillbaka med blanka Tramadolögon.
När Carl fortsätter tveka drar Partille-Johnnyn upp en pistol ur sina turkosa Björn Borg-kalsonger och gör en mantelrörelse.
"Drick!", skriker han så saliven skvätter.
Carl blundar och tänker tillbaka.
På hur han skyndade fram till Filiphs orörliga kropp där i parkeringsgaraget på Allum. Hur han försökte få liv i Filiph men blev bortknuffad av de två snubbarna. Hur det blev stökigt när de hittade den vässade skruvmejseln på marken och Carl försökte sträcka sig efter den.
Förardörren på vanen slängdes upp och Dino hoppade ut och Carl skrek något om Aron. Dino hejdade sina underhuggare just som de skulle dra mejseln i Carls mellangärde.
"Aha, ni är med Aron!", sa Dino och så drog de upp Filiph på fötter och bar in honom i vanen.
Filiph var lite groggy efter smällen mot motorhuven, men annars okej. Carl fick också hoppa in bland alla flaskorna och så rullade de iväg ut från köpcentret.
Dino hejdade sina underhuggare just som de skulle dra mejseln i Carls mellangärde.
LÄS MER:Henrik Bromander skriver Göteborgs-Postens sommarnovell
Efter en stund stannade de vid en busshållplats där männen bar ut Filiph och dumpade honom på en bänk.
"Du följer med oss", sa Dino när Carl gjorde en ansats att också hoppa ut.
Så fortsatte färden under tystnad ut till Furulund.
Carl försökte prata om Aron, att han borde ringa, att Aron säkert var orolig och att det vore bra att reda ut missförståndet om det nu fanns något sådant.
Men Dino bara knäppte med fingrarna.
"Käften!"
Till slut rullade de in i ett annat garage, betydligt mindre, tillhörande nån sorts verkstad.
Dinos män drog ner garageporten och låste den noga. Sedan började de plocka fram flaskorna med gamay ur sina kartonger.
"Nu ska vi ha en liten vinprovning!", sa Dino och gnuggade händerna.
Och här sitter de nu, mitt emot varandra med det halvfulla glaset mellan sig.
Att dricka amfetaminbas är livsfarligt, det vet Carl. En gång på en fest i Sestri Levante var det en nigerian som fick i sig det av misstag. Drog på sig svåra hjärnskador och avled tre dagar senare.
Carl minns fortfarande mannens blick av panik efter den första, ödesdigra klunken. Mannens hesa kippande efter andan och så de häftiga kramperna.
Partille-Johnnyn lyfter pistolen och siktar mot Carls panna.
Carl suckar.
Han tänker på de hundrafemtio tusen som känns lika avlägsna som en gammal klubbkväll.
Och så lyfter han glaset och dricker.
Det smakar bärigt.
Han identifierar noter av vildhallon och solmogna smultron, med en hint av blommor och botanisk trädgård, violer kanske. Eftersmaken är frisk, med en lätt ton av skumbanan.
Inget mer.
Inget kemiskt, inget avvikande.
Och inget händer med honom.
Ingen andnöd, inga kramper.
Dino stirrar på honom.
Männen bakom flåsar.
"Öppna en flaska till", säger Dino.
Så de öppnar en ny flaska, häller upp i Carls glas.
Och han dricker.
Ingenting.
Så fortsätter det.
Flaska efter flaska.
För varje glas Carl provar är han säker på att han ska dö, men han lever.
En ny flaska öppnas med ett korkigt plopp, och så en till.
Det enda märkbara är en tilltagande berusning, eftersom han inte vågar spotta som ett proffs hade gjort.
För varje glas Carl provar är han säker på att han ska dö, men han lever.
Till slut har de provat mer än hälften av flaskorna.
Dino ser både nöjd och besviken ut på samma gång. Han dristar sig till att hälla upp en skvätt ur en av flaskorna och prova han också.
"Fy fan vilken hipstersaft", säger han med en grimas, "Tacka vet jag Casillero del diablo."
Sedan reser han sig.
"Jag måste pissa. Finns här nån toa eller?", frågar han sina underhuggare.
"Öh... Jag vet faktiskt inte", säger Partille-Johnnyn, "Macke, vet du om här finns nån toa?"
"Öh, jag tror det", svarar den krallige som kallas för Macke, "Bakom kontoret i så fall. Men jag är inte säker."
Dino släntrar bort mot ett bås av plexiglas och plywood.
I den slöa förvirringen ser Carl sin chans.
Han reser sig upp från stolen där han suttit nertryckt och tar sikte på det skitiga fönstret bredvid garageporten.
Rusar mot det, fast besluten att slänga sig igenom glaset och fortsätta bort, iväg, fort som fan.
Men han hinner bara halvvägs innan de är över honom.
Macke fäller Carl till marken med en tackling och det börjar regna sparkar över hans kropp.
När han slutar sprattla emot ger de honom några avslutande sparkar, sedan lyfts han upp med ett nackgrepp.
Dino har pistolen nu.
Han ställer sig helt nära Carls ansikte med pipan mellan dem.
Dino ler outgrundligt. Verkar passa på att njuta av situationen. Sedan sänker han blicken och fastnar för Carls händer.
"De är väldigt speciella", säger han och smeker lätt över handryggen, "Fina... No homo. Vore synd om nåt hände med dem."
Carl svarar inte.
”Nå, berätta nu”, säger Dino.
"B-berätta vad", stammar Carl.
"Varför försöker Aron blåsa mig?"
"Han försöker inte blåsa dig, han-"
"Är du också med på det?", skriker Dino.
"Nej", vädjar Carl, "Alltså, jag kom just till Göteborg och jag-"
Men det är lönlöst.
De släpar bort honom till vanen och öppnar sidodörren.
Macke hjälper Dino att fixera Carls händer mot karossen.
"Sista chansen", säger Dino. "Berätta som det är nu."
Carl försöker säga något, men allt som kommer ur honom är en sprucken bubbla saliv.
Sedan drar de igen dörren med en fruktansvärd smäll.
Det sista han tänker på innan det svartnar är Coco.
Stackars gamla Coco som klämde sina händer i taxin på Bergamo och för alltid spolierade sin karriär.
Min karriär... tänker Carl och faller djupare in i medvetslöshetens mörker.
Min karriär har ändå varit död sedan länge.
Han kommer till sans igen på en bänk utanför akuten på Östra sjukhuset, där de måste ha dumpat honom.
Det dunkar av smärta från hans händer. Han ser att de är blodiga, men vågar inte undersöka dem noggrannare. Bara reser sig och stapplar in genom de automatiska dörrarna.
Än en gång vandrar Carl planlöst runt på Göteborgs sommarstekta gator med sina fåtaliga tillhörigheter i en väska över axeln.
Efter orimligt lång väntan lindar en stressad sköterska om honom och ger honom en ask Citodon.
"De kommer kalla dig till handkirurgen framöver, men räkna inte med att det blir snart. Operationsköerna är enorma på grund av coronan", säger sköterskan innan han blir bortviftad till förmån för en gubbe med tarmvred.
På spårvagnen hem till Aron trycker Carl i sig halva asken med Citodon. Tabletterna lägger en tunn hinna över den bultande, stickande, brännande, allomfattande smärtan. Han lyckas uppbåda sitt yttersta för att inte börja gråta.
Väl hos Aron kommer nästa kalldusch.
Aron är likblek, det svarta håret står på ända.
Har inte fått några pengar av Dino, de hundra flaskorna är borta, allt är över.
"Och personerna jag svarar för är inga lallare som Dino. De är farliga på riktigt", säger Aron med spröd stämma där han står lutad mot kylskåpet.
"Vad var grejen med flaskorna då, var det aldrig någon olja i dem? Blev vi också blåsta?", undrar Carl medan han darrande försöker manövrera kökskranen.
"Ingen aning", säger Aron och undviker ögonkontakt, "Allt jag vet är att du borde försvinna."
"Försvinna?", säger Carl.
"Filiph har redan stuckit från stan och det borde du också göra, nu på en gång."
"Men de där personerna borde ju gå efter Dino istället. Det är ju han som blåst oss och inte betalat", säger Carl och böjer sig över den tunna strålen med ljummet vatten.
"Tro mig, de kommer ta hand om Dino också", säger Aron, "Han har inte många dagar kvar. Men risken är att alla sveps med när de plockar honom, det är som en lavin, fattar du? Så se upp, annars kanske du också dras med i snöskredet. Det vore väl tråkigt?"
Aron snörvlar.
Carl torkar sig i mungipan med sitt bandage.
Det är rödspräckligt. Han har börjat blöda igenom.
Än en gång vandrar Carl planlöst runt på Göteborgs sommarstekta gator med sina fåtaliga tillhörigheter i en väska över axeln.
Han känner sig matt och snurrig. Tar en Citodon till, tar tre, medan han flanerar längs med allén från Järntorget ner mot Rosenlund.
Han beskådar det enorma kaoset kring konstruktionen av Västlänken. Byggbodar, lyftkranar, högar med jord och sten. En stad i ständig förändring.
Han minns när han brukade åka in till Göteborg med sin pappa och köpa serier på Dolores. Han minns fulöl med falskleg på Tai Shanghai några år senare, och han minns när han hamnade på Nöjesguidens utelista efter en särskilt vild kväll på Pustervik. Han har fortfarande det utklippta fotot på sig själv i sin plånbok, gulnat och nött, knappt uttydbart.
Plötsligt befinner han sig i Haga.
Står utanför gården på Haga Östergata som han besökte så många gånger.
Pauline bodde där då, på nedre botten.
Han brukade komma förbi sena nätter efter ännu en klubbkväll och knacka på rutan. Pauline öppnade och han klättrade in genom fönstret, som en hemlig tonårsromans. Sedan drack de folköl och lyssnade på Black box recorder medan gryningen föll genom persiennerna.
Ett tag var deras relation just så, bubblande, otvungen, lekfull. Sedan hände allt annat.
Nu drar en magnetisk kraft in honom på gården, tvingar honom närmre det svagt upplysta fönstret.
Hon bor fortfarande kvar, han har kollat upp det.
Nu står han och tittar in.
Ser en gestalt skymta förbi som han nästan är säker på är Pauline.
Han tänker på det som hände.
På barnets svåra handikapp som de fick reda på redan under graviditeten.
Hur Pauline valde att trots allt behålla det.
Hur barnet föddes med ännu fler funktionsvarianter än de testerna visade på i förväg.
Och hur det var dövheten som fick honom att bestämma sig.
Allt det andra kanske man kunnat komma runt, resonerade han, men att inte kunna tala med sitt barn, att hon aldrig skulle få höra hans röst, det var liksom för mycket.
Sedan Allcoin, sedan exilen. Och vännerna som tog avstånd, valde sida.
Skammen och själväcklet över att upptäcka att man var en feg egoist innerst inne.
Viljan till att gottgöra men oförmågan att faktiskt göra det.
År som las till år tills man kände att det var för sent, samtidigt som man innerst inne visste att det aldrig är för sent.
Nu ser han att någon annan rör sig därinne.
Inte ett barn men inte heller en vuxen.
Och plötsligt är det som om två röster vrålar inom honom.
Den ena skriker "Gå fram till fönsterrutan och knacka på!"
Den andra skriker "Lämna dem i fred för i helvete, du har gjort nog med skada, stick!"
Vad ska Carl göra?
Vad fan ska han göra?
Ska Carl gå fram och knacka på fönstret?
Eller ska han gå vidare i natten?
Det bestämmer du. Under hela torsdagen den 29 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).
Läs eller lyssna på alla avsnitt av "Problem sover inte”:
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 2
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 3
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 4
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
